Tankfulle fåraheden i Ramvik

"ÅPROPÅ… Thorbjörn Fälldins nyligen timade sjuttioårsdag har centerpartiet, eller åtminstone Föreningsbanken, hedrat sin ledare under femton år, 1971-85, med en festskrift av Dick Erixon med den föga eggande titeln Rikstingstalen, som är 'en studie av Thorbjörn Fälldins budskap'.

Jag faller i begrundan. Kan verkligen gamla, ej sällan timslånga, högtidsanföranden vid längesedan förgätna patistämmor fånga intresset hos senare tiders barn? … Den talare vi möter i Erixons citaturval - ett slags Fälldins lilla gröna - är inte en Churchills eller Disraelis eller de Gaulles vederlike; vilket vore väl mycket begärt. Däremot en påfallande intelligent och dessutom förståndig man av erfarenhet och heder … Det är nämligen så Thorbjörn Fälldin här framträder.

Så här låter det: Ingrepp i den enskilda äganderätten strider mot vår rättsuppfattning och vi kommer att rösta emot dem … Den enskilde individens rättssäkerhet är en lika viktig grundval för en demokratisk rättsstat som äganderätten.

Kan det sägas bättre? Eller som när Fälldin betonar vikten av ett starkt civilt samhälle: Då uppfostras människorna att ta ansvar för varandra i alla livets skeden. Det är då solidariteten kommer till sin fulla rätt. Inte minst måste skolan starkt betona det personliga ansvaret och inpränta respekt för krav och normer.

I konkreta och brutala politiska sammanhang kan beskedet vara lika klart: Vi sätter oss inte ner och förhandlar med socialdemokraterna om införandet av socialism i Sverige … Vi står för raka motsatsen till de kollektiva löntagarfondernas samhälle.

Inom vårt politiska etablissemang torde den första borgerliga statsministern på alltför lång tid vara tämligen ensam om att - med sakkunskap - betona värdet och nödvändigheten av kroppsarbete: Ingen får vara för fin för att ta sådana jobb.

Dock - är man centerleare så är man, så länge det får vara. En eller annan gång måste han göra utfall mot 'högerpolitiken'; patetiskt verkar det idag att läsa de gamla orden för tjugo år sedan om att 'mittenpolitiken utgör den naturliga grunden för en ny regeringspolitik'.

I ett slutord gör den nitiske utgivaren ett försök att fria Fälldin från den ohyggliga misstanken för konservatism: 'Men det är fel om vi utgår från den gängse definitionen av konservatism, alltså värnandet om den gamla (?) överhetens privilegier i ett klassamhälle'. När och bland vem var denna definition senast 'gängse'? Nåja, en dumhet händer så lätt …

Däremot har Dick Erixon alldeles rätt när han påpekar att 'mycket av de Fälldinska värderingarna och samhällssynen ligger i linje med det Aristoteles skrev i Politiken i mitten av 300-talet f Kr'. Parallellen kan synas dragen med något kraftiga linjer. Tänker man ordentligt på saken är den riktig nog. Den största av antika filosofer och den tankfulle fåraheden i Ramvik skulle ha mycket att i frid och ro tala om med varandra.

KÖRSVENNEN