I rapporten Vårdens skilda världar - vision och verklighet i Region Skåne granskas hur regionstyret sköter sjukvården. Det finns två motstridiga perspektiv: personalen pekar på allvarliga brister och politikerna pekar på ljuspunkter. Det skriver Dick Erixon, tidigare landstingspolitiker och författare till rapporten.
Dålig ledning i sjukvården
Vart tog pengarna vägen? Skånska sjukvårdspolitiker står lika handfallna som alla andra. Visst slänger man sig med många siffror och visst beskyller man varandra för att inte satsa tillräckligt. Men vilka effekter de politiska budgetarna får vet ingen någonting om. Det är en av flera anmärkningsvärda slutsatser som rapporten Vårdens skilda världar kommer fram till.
Skånsk vårdpersonal har slagit larm om allvarliga brister. Sjuksköterskor kan berätta hur de måste ägna mycken tid åt att bädda sängar, leta reda på rullstolar, springa bud med journaler och prover, duka fram och värma måltider - istället för att vårda patienter.
På samma sätt upplever läkare att allt mer tid går åt till att finna vårdplatser åt patienter, som tvingas flytta runt mellan avdelningar, kliniker och sjukhus - på grund av platsbrist - istället för att vårda patienter.
När högt kvalificerad personal tvingas göra allt annat än att vårda sker ett omfattande resursslöseri. Det sänker sjukvårdens kvalitet och urholkar arbetsglädjen. De stora resurser som ställs till vårdens förfogande kommer inte till största möjliga nytta. Det är som om sjukvårdens resurser försvinner i ett svart hål.
Granskningen av den borgerliga ledningen i Region Skåne kan sammanfattas i tre goda och tre kritiska omdömen. Trots allt har mycket hänt i Skåne de två senaste åren. Genom att göra Helsingborgs lasarett, Ängelholms sjukhus och sjukvården i Simrishamn till egna bolag får dessa arbetsplatser nya möjligheter att utvecklas.
Beslutsvägarna kortas. Inflytandet ökar för alla när makten decentraliseras. Det ger förutsättningar för bättre vård. Särskilt entreprenaden i Simrishamn är intressant därför att man under samma tak, i samma bolag, samlar både vårdcentraler och sjukhus. Det är unikt. Hittills har det funnits något av en Berlinmur mellan primärvård och slutenvård. När primärvården tagit större ansvar så att patienter inte behövt sjukhusvård, har de drabbats av högre kostnad, medan vinsten i form av lägre belastning har hamnat hos slutenvården. De som gör jobbet straffas.
En annan nyhet är att regionstyrelsens ordförande Carl Sonesson (m), har startat dialogkonferenser med vårdpersonalen. Det är ett litet, men symboliskt viktigt steg att förbättra kontakten med medarbetarna.
En tredje ros kan delas ut för att de borgerliga har börjat ta sig an de ogenomträngliga ekonomiska systemen. Man har ambitionen att lämna de gamla planekonomiska principerna, där fördelningen av resurser mer bygger på hur man delat ut anslag tidigare år än på aktuella förhållanden. Gustav Möllers varnande ord tas på allvar: varje skattekrona som används ineffektivt är som att stjäla från de fattiga och sjuka.
Allvarligast kritik kan riktas mot politikerna för att de inte prioriterar sin roll som arbetsgivare och ledare för de tusentals anställda i regionen. Man räknar kallt med att personalen skall lyda de många och ofta motstridiga beslut som fattas över huvudet på dem som utför arbetet. Bristen på raka besked, exempelvis om samverkan mellan universitetssjukhusen i Lund och Malmö, är psykiskt påfrestande på ett sätt som politikerna inte verkar förstå.
Kritik kan också riktas mot bristen på kvalitetsstyrning och uppföljning. När budgeten är antagen har politiker bara ett budskap till organisationen: håll budget! Vad kliniker och vårdenheter faktiskt uträttar står inte på dagordningen, vilket får till följd att offensiva enheter som höjer kvalitet och effektivitet inte belönas.
En tredje svag punkt är att ledningen inte fullt ut ser patienterna som kunder. Därmed går bästa möjligheten till kvalitetskontroll förlorad. Om resurserna följer patienten kan denne välja bort en viss vårdcentral eller sjukhus när servicen brister. Och då ta skattemedlen med sig. Bara så får patientbemötande sin rätta tyngd.
Region Skåne ligger före många andra i landet. Man vågar utmana föråldrat tänkande och illa fungerande strukturer. Men än återstår mycket att göra för att uppnå målet om god sjukvård till alla.
DICK ERIXON