Inlägg av Dick Erixon i P1-programmet Obs på temat ”Den nya välfärdsstaten”, 17 januari 2003. Mer om debatten på SR:s hemsida.

Vi behöver ny syn på jämlikhet

Strax före jul rapporterade Ekot att en första vetenskaplig studie undersökt vad följderna blir av långa köer till operation. Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg kunde visa att när 159 patienter i väntan på operation blivit sjukskrivna eller förtidspensionerade, orsakar det ett produktionsbortfall som motsvarar 2.250 diskbråcksoperationer.

”Det är en förfärande hög siffra som ger närmast katastrofkänsla” sa Tommy Hansson, professor i yrkesortopedi.

Men frågan dog. Inga andra medier följde upp. Inga politiker gick ut och sa att detta var oacceptabelt.

Ändå ger den här studien en viktig förklaring till varför välfärdsstaten blir allt sämre på att leverera. Boven i dramat är ideologiska skygglappar som gör välfärdsstaten handlingsförlamad och oförmögen att finna nya lösningar.

Ett aktuellt exempel är de hårda utfallen mot det som missvisande kallas ”gräddfiler” i sjukvården. De sägs hota jämlikheten. Penningvärde skulle gå före människovärdet.

Men anklagelserna slår inte bara mot det nya och populära fenomenet privata sjukvårdsförsäkringar, utan också mot Försäkringskassans försök att snabbare rehabilitera sjukskrivna. När Försäkringskassor runt om i Sverige startat samverkansprojekt med landsting har de alltid visat sig spara stora resurser i minskade sjukskrivningskostnader - och framför allt - minskat lidandet hos alla de människor som får vård istället för att köa. Men projekten har lagts ner. Avbrutits.

Dessa rehabiliteringsprojekt har nämligen ansetts vara ”gräddfiler” för yrkesverksamma på bekostnad av pensionärer. Därför är Försäkringskassans budget för rehabilitering oförbrukade trots att sjukskrivningarna slår alla rekord.

Vi brukar säga att Sverige är ”landet lagom”, men när det gäller välfärdstjänster har vi en uttolkning av jämlikhet som mer påminner om kommunisters än om liberalers.

Filosofen John Rawls formulerade en socialliberal jämlikhetssyn där han slog fast att om en viss ojämlikhet förbättrar läget också för de sämst ställda, är ojämlikheten befogad. Rawls menade att man ska se till slutresultatet.

Om privata sjukvårdsförsäkringar och Försäkringskassans rehabiliteringsprojekt innebär att mer resurser tillförs svensk sjukvård, så att fler blir opererade och köerna kortas för alla, ja, då är den ojämlika längden på kötiden befogad.

Men hellre än att se till slutresultatet predikar den politiska vänstern att jämlikhet är att alla måste vänta exakt lika länge.

För mig framstår striden mot mångfald av finansiärer av välfärdens tjänster som en kamp mot väderkvarnar.

Man skulle kunna skratta åt idiotin – om det inte vore så att den extrema tolkningen av jämlikhet varje dag leder till att tusentals människor lider i onödan. De politiska låsningarna gör sjukvården handlingsförlamad och hotar därmed välfärden.

Vi behöver en ny grundläggande diskussion om jämlikhet och andra centrala värden. Ur den kan ett nytt välfärdssamhälle växa fram och ersätta den föråldrade välfärdsstaten.

*

För att nå en ny högre nivå av välfärd, måste vi också, som jag ser det, ifrågasätta hur mycket staten ska göra. Inte av ekonomiska skäl, utan sociala och humanistiska.

I början av 70-talet varnade Thorbjörn Fälldin för att den centralistiska välfärdsstaten innebär att hävdvunna sociala kontaktnät mellan medborgarna bryts sönder. De naturliga banden till anförvanter och vänner utarmas. Unga familjer hamnar isolerade i storstadsförorterna. Minsta ekonomiska belägenhet gör dem sårbara, utlämnade och beroende av statsmakterna. Han förutsåg för över 30 år sedan att den välfärdsstat som tog form skulle leda till ökad stress och otrygghet.

Denna civilisationskritik mot det storskaliga industrisamhället och dess centralstyrda välfärdsstat är idag bortglömd, men jag tror den står inför en renässans.

Det finns en inbyggd motsättning i vår tid mellan allt bättre utbildade och kompetenta medborgare och en välfärdsstat som allt ivrigare uppträder som förmyndare åt människorna.

I stället för att riksdag och regering lägger sig i allt mer och stiftar allt fler regler och förbud, borde utvecklingen vändas i rakt motsatt riktning. Mer frihet, mer svängrum och mer ansvar för medborgarna skulle ge livet mer av innehåll och mening. Vi människor har ett utpräglat behov av att skapa själva och nå kontroll över våra egna liv. Vi är unika individer som ser väldigt olika på vad som är viktigt. När vår rörelsefrihet inskränks och ansvaret tas ifrån oss, känner vi oss vilsna, uppgivna och stressade.

På samma sätt som offensiva företag överlåter beslut till medarbetarna, borde den nya välfärdsstaten återlämna makten till medborgarna.

*

Det behöver inte alls utesluta solidarisk finansiering av grundläggande sociala förmåner. Men makten över skattepengarna måste flyttas. Om de skatter som omfördelar mellan rika och fattiga, återförs till medborgarna – lika för alla – i form av skolpeng, äldreomsorgscheck och vårdpeng stärks alla medborgares ställning. Men mest stärks de medborgare som idag hårdast sitter fast i myndigheternas klor.

I stället för att politiker och byråkrater beslutar bakom skrivbord, långt från vardagen, borde medborgarna bemyndigas att med dessa skattepengar ”i fickan”, besluta hur deras välfärdsservice ska utformas.

Då – och först då – får medborgarna tillbaka makten över sina liv. Och därmed självkänslan och framtidstron.

./.