Dags för liberala dygder

Samhällets olycksbarn har mest att vinna på att välfärdsstaten avvecklas. Men för att budskapet ska nå fram krävs att liberaler istället för kylig neutralitet i värdefrågor börjar argumenterar för liberala dygder.

På senare tid har liberalismen utmanats av nya politiska idéer som skiljer sig från äldre ideologier som socialism och konservatism. Idéer som får allt starkare inflytande över samhällsdebatt och politiska beslut. Det gäller allt från miljö och djurrätt till lagstadgad kvotering av människor på grund av kön, etnisk bakgrund eller sexuell identitet. Gemensamt för de nya rörelserna är att de saknar helhetssyn för att istället visar totalt engagemang i enskildheter. De diskuterar gärna i värdetermer vilket ger hög moralisk legitimitet och därmed också naturligt att använda staten som verktyg för att med tvång nå kraftfullt genomslag i samhällsutvecklingen.

Mot dessa nya politiska anspråk, där individuell frihet inte står högt på listan, har liberalismen stått förvånansvärt handfallen och passiv. Ja, liberaler har rent av framstått som gnälligt konservativa nejsägare.

Eller varit tama medlöpare. En förklaring till passiviteten är hållningen som går ut på att den liberala staten skall vara neutral och inte uttala sig om det goda.

I strid med såväl dem som kritiserar den klassiska liberalismen för att vara atomistisk som de liberaler vilka menar att staten skall vara neutral i värdefrågor, menar Ludvig Beckman i en avhandlingen "The liberal state and the politics of virtue" (City University Press, 2000) att staten inte kan vara neutral. En stat, hur liberal den än må vara, kommer aldrig att kunna leva upp till ett mål om neutralitet. Det är ett mytologiskt element i liberalismen, för att citera Beckman.

Frågan som väcks hos mig, som tillhör dem som med kommunitära utgångspunkter tidigare har kritiserat liberalismen för atomism, är varför liberaler har så svårt för värdediskussion. Rädslan för värdefrågor bottnar, som jag tolkar det, i att synpunkter om det goda omedelbart ger associationer till socialister och konservativa som ofta, för att inte säga alltid, använt värdeargument om det goda som förevändning för att inskränka individens frihet. Också de nya politiska rörelserna vill uppnå sina goda mål om ren natur, jämlik ställning för kvinnor och minoriteter, och därtill för djur, genom politiskt tvång. Respekten för individuell frihet väger lätt. Men snarare än att se detta som utslag av de nya värderingarnas kollektivistiska tendenser borde det kanske ses som utslag av undermålig argumentation från liberalt håll. Vem kan, egentligen, vara för en god miljö att leva i och för alla människors jämlika ställning än liberaler? Ändå har man schabblat bort liberalismens trovärdighet så att dessa värden allmänt anses kunna upprätthållas endast genom kollektiv tvångsmakt.

I Sverige är staten den ende garanten för det goda. Individen är blott och bart egoistisk, ja, i stort sett alla dödssynder anses förknippade med individen. Medan statsmakten anses ren, närmast gudomligt god. Vilket fruktansvärt misslyckande för liberal upplysning!

Orsaken är given. Liberaler har vägrat argumentera för de goda värdena, för de dygder som är självklara och grundläggande för att ett fritt samhälle skall fungera. Liberaler har fegt smitit undan diskussionen om värden. Ungefär som när Gordon Tullock besökte Cityuniversitetets pub och svarade på frågan om vad han anser om värdeutlåtanden och moral: -- Jag har självklart en mängd moraliska värderingar som jag står för exempelvis i uppfostran av mina barn. Men jag skulle aldrig försöka pracka på någon annan mina uppfattningar. Det måste vara upp till var och en.

Svar av detta slag har stött bort många från liberalismen, inklusive mig. Det är helt enkelt inte en hållning som fungerar. Det finns dygder att upprätthålla också i ett liberalt samhälle. Många av dem är så självklara att det kan upplevas som löjligt att behöva ta upp dem; ansvar, självdisciplin och flit i motsats till lättja, lathet och

ansvarslöshet; medkänsla, vänskap och storsinthet i motsats till skrytsamhet, egoism och fåfänga; ärlighet, mod och uthållighet i motsats till lögnaktighet, feghet och otålighet. Just därför att det i liberala sammanhang haft något av löjets skimmer över sig att lyfta fram dygder som dessa, har det goda kommit att förknippas med dem som formulerar det goda i kollektiva termer.

I vårt land är det uppenbarligen så att individen inte anses vara moraliskt förmögen att handla i enlighet med dygderna. Om individen inte kan leva upp till och ta ansvar för odiskutabla och goda värden kan hon naturligtvis inte vara fri att handla efter eget huvud.

Vägen ur kollektivismens grepp är därför inte, så som många liberaler och borgerliga partier tycks mena, att kräva sänkta skatter och färre lagar. Sådana förslag faller platt så länge det inte finns en moralisk grund som förklarar hur individen i ett fritt samhälle blir bärare av de dygder som så många idag lägger på statens axlar.

De som vill ett liberalt samhälle måste ta upp kampen mot den svaghetens moral som välfärdsstaten satt i arbetsmoralens ställe. I min Timbro-pamflett Svaghetens moral argumenteras utefter en linje som menar att individen växer som människa när hon kämpar med svåra och orättvisa motgångar. Och utövar eget ansvar. Livskvalitet och tillfredsställelse är inget som en välfärdsstat kan ge bort och ingenting som individen kan ta emot från någon annan. Det är kvaliteter som varje individ bara kan tillföra sig själv. Det går alltså inte att överlåta stävan bort från svårigheter på välfärdsstaten och kräva att den skall åtgärda alla orättvisor.

När välfärdsstaten ändå försöker, som den gjort nu under flera årtionden, kan vi konstatera att den istället trycker ner och passiviserar människor. Många av välfärdsstatens anhängare, långt in i borgerligheten, tycks anse att ett liv där individen inte svarar för sin egen försörjning utan lever på generösa bidrag från staten är fullt acceptabelt. Men i verkligheten ger de människor som hamnar i detta bidragsberoende uttryck för vanmakt och liv i missär, om inte materiellt så mentalt.

Människor mår inte bra av att bli behandlade som odugliga nollor beskyddade av välfärdsstatens sliskiga välvilja. I själva verket visar välfärdspolitiken förakt för människor i betongförorter och med mindre lyckosam start i livet när man går in och tar allt ansvar -- och därmed värdighet - från dem. För vad är det annat än förakt att stämpla människor, ja, hela grupper av människor som "svaga", så som dagligen sker i mediabruset? Varje dag demonstrerar den politiska makten sin misstro mot dessa människors förmåga att ta makt över sitt eget liv genom att kalla dem svaga.

Visst kan människor vara svaga. Vi kommer alla att vara det någon gång i våra liv. Men att betrakta svaghet som en egenskap hos grupper av människor, är att beröva dem deras ställning som likvärdiga medborgare. Svaghet borde istället betraktas som en situation. Och en situation kan man alltid ändra. Varje människa som haft motgångar - oavsett om det är ekonomiska, sociala eller fysiska - kan med dygden om att alltid göra så gott man kan förbättra sin situation. Man kan sträva efter att försörja sig själv och ta makten över sitt eget liv. Häri ligger ingenting mindre än meningen med livet. Ändå har liberala argumentation lyckats missa detta fundamentala skäl till att förespråka individuell frihet.

Som jag ser det är det genom att via en diskussion om dygder som de liberala argumenten mot välfärdsstaten fylls med liv, substans och spänning. För att stiga ner i etiketterandets träskmarker så ligger, tror jag, den övertygande argumenten för fria individer i ett fritt samhälle i det värdeliberala perspektiv som introducerats genom Timbro. Alltså en liberalism som utöver försvaret för de formella liberala regelverken med individuella fri- och rättigheter också yttrar sig om dygder och livsmål.

DE