Moderna Tider nr 132 (oktober 2001).

När svansen styr huvudet

Politiker, statsvetare och opinionsbildare - alla omhuldar de partierna med samma oreserverade kärlek. Annat var det på Louis De Geers tid.

Han uppvaktades flitigt med propåer om att ställa sig i spetsen för olika partier i riksdagen. Men Louis De Geer (1818-96) avböjde vid varje tillfälle. Under sina 17 år som Sveriges förste statsminister rekryterade han ministrar som inte var bundna vid något parti, men ändå i det stora hela delade hans liberala och framstegsoptimistiska syn på samhällsutvecklingen. "Man har ofta klandrat mig för att jag aldrig ens försökt att bilda något regeringsparti", skrev han i Minnen (1892) och förklarade sin hållning med att han "ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse".

De Geer fann helt enkelt sakfrågorna alltför viktiga för att "underkasta mig den känsla af förödmjukelse, som jag tror nästan alltid vara förknippad med rollen af en partichef, enär det, såsom det är sagdt, i partier oftast är svansen, som styr hufvudet."

Trots, eller snarare tack vare, sin aversion mot partier präglas hans livsgärning av en anmärkningsvärd handlingskraft. De Geer förstärkte näringsfriheten, förverkligade frihandeln, myndigförklarade kvinnorna, införde religionsfrihet, avskaffade husagan, humaniserade fångvården, avvecklade riksens ständer till förmån för tvåkammarriksdag och hindrade Karl XV från att gå i krig mot Preussen. Sveriges rekordartade tillväxt 1870-1970 kan till betydande grad tillskrivas den partilöse Louis De Geer.

Ändå är det som om han aldrig existerat. Dagens dogm är att landets politiska ledning står och faller med politiska partier. Utan partier skulle kaos härska. Ingen regeringsduglig majoritet skulle kunna samlas i riksdagen. Partierna sägs vara garantin för beslutspotens, ideologiska visioner och rekrytering av förtroendemän till politiken. Att partierna själva ivrigt nickar bifall till dogmen är inget att förundras över. Men att såväl statsvetare som politiska kommentatorer och andra opinionsbildare oreflekterat omhuldar partiernas dominerande ställning är mer förvånande.

Även om partierna kritiseras för sin oförmåga att entusiasmera medborgarna, ifrågasätts inte partier som organisationsform. De tas för givna. Ur ett historiskt perspektiv borde det inte vara kontroversiellt att fråga sig om inte partierna spelat ut sin roll. De var ett nödvändigt organisatoriskt led mellan medborgare och folkvalda i en tid då utbildningsnivån var låg och demokrati något nytt. De svarade för folkbildning och öppnade nya dörrar. Carl Ekman kunde genom frisinnade partiet bli förste arbetargrabben på statsministertaburetten. Lantarbetaren Gunnar Sträng blev via socialdemokratin en framträdande finansminister. Men i vår tid har partierna förlorat sin breda förankring och blivit motsatsen, klubbar för ett snävt politiskt etablissemang. Thomas Bodström löste medlemskap i SAP dagen efter han utsetts till justitieminister, men hans far hade ju varit socialdemokratisk utrikesminister.

När de behjärtansvärda motiven till partibildningar har försvunnit träder de negativa sidorna i förgrunden. Stora statsmän brukar ofta förklaras med att de "stod över partierna". Med det menas att de inte fastnat i prestigestrider eller tröttsamma konflikter om futiliteter och att de inte ställt den egna gruppens intresse före allmänintresset - de mindre smickrande egenheter som identifierar partipolitikens innersta karaktär på riksnivå. Egenheter som förmodligen förklarar varför allt fler samhällsengagerade medborgare avstår från partimedlemskap. Få vill underordna sig färdiga åsiktspaket i partier som sluter sig inåt.

Kanske tiden är inne för att byta den inskränkthetens kultur som partier präglas av mot en personligheternas politik där det är egna åsikter och övertygelser som räknas. Och där öppna och fria debatter får avgöra.

Louis De Geer skrev att han hela livet bar på "motvilja att sluta mig till vare sig det ena eller andra kotteriet". En hållning allt fler väljare delar, men inga ledande politiker. Ännu.

DICK ERIXON
är företagare och avhoppad centerpolitiker