Nytt valsystem tvingar
POLITIKER LEVA SOM DE LÄR

Byte till enmansvalkretsar skulle få de folkvalda att fatta att de representerar väljarna och inte sig själva.

Vice talmannen Eva Zetterberg verkar uppriktigt förvånad över de upprörda reaktioner hon drog på sig när hon ordnat så att sonen fick gå före i kön till en eftertraktad kommunal utbildning. "Jag agerade bara som förälder", säger den oförstående riksdagsledamoten. En makthavare som inför sig själv förnekar sin maktposition bär på en besynnerlig attityd till ledarskap. Nu är Zetterberg inte ensam. Det tycks vara ett svenskt fenomen bland politiker att hysa en närmast schizofren självuppfattning. Sahlins kvarskatt, Freivalds och Rosengrens lägenhetsaffärer är produkter av samma självbild. I jämlikhetens namn anser de sig kunna stiga ur sin roll som makthavare för att bryta mot de egna budskap som man kräver att andra ska följa.

Avståndet mellan väljare och valda blir därmed dramatiskt. När politiker irriterat frågar vad undersåtarna har med deras privataffärer att göra, har förhållandet till folket börjat likna den gamla kungamaktens.

Politikernas upphöjdhet bottnar i det valsystem som amiralen Lindman tvingade fram för att rädda högerns positioner i riksdagen vid första steget mot allmän rösträtt 1909. Övergången från majoritetsval till proportionella val innebar att fler fick rösträtt, men bara på kollektiva partilistor. Avgörandet om vilka personer som intog den lagstiftande församlingen flyttades till partiernas slutna rum.

Nu när partierna inte längre har stora medlemskårer har ett allvarligt demokratiskt underskott uppstått, som består även efter de små steg mot personval som tagits.

En övergång från dagens 349 riksdagsmandat i 29 valkretsar till exempelvis 299 enmansvalkretsar, skulle i ett slag vända upp och ner på detta trista förhållande. I valkretsar på drygt 20 000 röstberättigade, alltså kommuner som Kiruna och Ystad eller stadsdelar som Rinkeby och Rosengård, väljs en riksdagsledamot. För att få förtroende tvingas ledamöterna till nära och kontinuerlig kontakt med medborgarna.

Rikstäckande massmedier kan inte längre spela en avgörande roll eftersom den politiska dialogen blir lokal och differentierad. Därmed minskar betydelsen av de stora pengar som partierna pumpar in i valrörelserna. Kandidater med små resurser skulle ha goda möjligheter att nå den väl avgränsade målgruppen som 20 000 väljare i en valkrets utgör.

Direkt dialog där medborgarna vid cafémöten och samtal i grannskapet kan möta sina kandidater, blir mer effektiv än stora och slätstrukna annonskampanjer. Med nya mönster för politisk kommunikation kan den allt vidare klyftan mellan väljare och valda överbryggas.

Om Eva Zetterberg i en framtid lyckas bli vald för stadsdelen Skarpnäck, där hon bor, skulle hon säkert vara införstådd med att hon även utanför riksdagens sammanträdesrum representerar något mer än sig själv och sin son.

DE