Artikel i Kristdemokratisk Debatt, nr 3 (oktober 2001)

Det finns inga svaga grupper

Under rikstinget i Piteå tonade en ny profil av kristdemokraterna fram, så stark att den inte blev förvrängd eller bortträngd i mediernas korta rapporter. Partiet visade att man verkligen vill ta makten från Göran Persson. Dessutom visade partiet politiskt mod när man vägrade att, likt alla andra partier, falla undan för ett grumligt vurmande för feminism. Även om det i huvudsak handlar om en ordlek där var och en lägger vad man vill i begreppet, är det uppseendeväckande att ett parti, därtill i stämmobeslut, vägrar följa opportunismens lättvindliga logik.

Kristdemokraterna tycks förstå att politik är ett komplicerat samspel mellan ytlig symbolik, djuplodande teori och praktiska förslag. En insikt borgerliga partier saknar och därför hamnat på defensiven. Det underliggande men ändå tydliga symboliska budskapet kristdemokraterna gav var att här finns ett parti som sätter sin egen dagordning, snarare än att vara inställsam. Sådan integritet är lika ovanlig i svensk politik, som den är efterlängtad. Äntligen någon som inte bara fjäskar och ägnar sig åt hästskojeri gentemot folket, utan som faktiskt står för nåt!

Den här profilen gjorde mig - en kräsen borgerlig sympatisör - nyfiken på kristdemokraterna. Är partiet inte längre smalt och kyrkligt? En närmare studie av det principprogram som också togs i Piteå förstör inte den positiva bilden. Tvärtom.

Människan "är moraliskt medveten och råder över sina egna handlingar", det gör henne "moraliskt ansvarig", summerar programmet lika rakt som det är kontroversiellt i vår värdenihilistiska tid. Det är ett budskap jag länge väntat på att få höra från partipolitiskt håll. Programmet tar också upp intressanta resonemang om människans mognadsprocess, där man "kräver att vi alla odlar viktiga medborgerliga dygder och karaktärsegenskaper".

Likaså är insikten om "människans ofullkomlighet", att "alla människor begår misstag", ovanlig i partipolitiska sammanhang. Och samtidig central för att rätt förstå och förhålla sig till mänsklighetens utveckling, bland annat rida spärr mot utopier om det perfekta politiska systemet. Utopiska perspektiv är i högsta grad levande i vår svenska politiska kultur, trots att det är utopier som varit drivkraften bakom förra århundradets fruktansvärda blodutgjutelser. Inte minst domineras nyhetsrapporteringen av utopism när den jämför händelser och företeelser med ett tänkt perfekt samhälle där det tas för givet att allt ska vara exakt lika fördelat mellan alla och där inga olyckor någonsin inträffar - inte ens naturkatastrofer och översvämningar.

I dessa avseenden är programmet ett frö till en för vår generation ny idédebatt om värden och människosyn, som jag tror blir alltmer central i det postindustriella samhället.

Samtidigt finns en del logiska kullerbyttor som det här vore intressant att diskutera. Av nämnda filosofiska resonemang följer en rad konsekvenser som strider mot de dogmer som styr dagens politiska tänkande. Men det tycks principprogrammet blunda för. Ju mer praktiskt inriktat programmet blir desto mer tippar det över i makarna Myrdals omhändertagandefilosofi som i grunden är elitistisk och utgår från att vissa människor - politiker och experter - vet bättre vad "svaga" människor behöver än individerna själva och deras anhöriga.

Visserligen skrivs att "vi vill värna alla människors liv, frihet och värdighet". Men sedan gör man tillägget "vi vill solidarisera oss med de svaga". Det måste betyda att vissa människor är så svaga - och odugliga? - att de inte kan förväntas sträva efter goda karaktärsegenskaper. Tillhör inte socialbidragstagare, arbetslösa, invandrare, låginkomsttagare, handikappade, ensamstående föräldrar, kriminella, äldre, unga, sjuka och missbrukare den del av mänskligheten som har moraliskt ansvar och som kan odla dygderna och sin karaktär?

Jag menar att det inte finns några svaga grupper. Att kalla enskilda, eller till och med hela grupper av människor, för "svaga" tyder på bristande respekt. Vem vill bli betraktad som svag? Vad betyder det, om inte att jag är oförmögen att ta hand om mig själv? Att stämpla människor som svaga är inget annat än att ta deras människovärde ifrån dem och reducera dem till offer för sin egen oförmåga. Den som tror på personligt ansvar och människors lika värde måste utgå från att också människor med problem själva kan ta sig ur dem eller hantera dem.

Min skrift Svaghetens moral (Timbro, 1999) försöker göra upp med det alltmer vardagliga talet om svaga människor. Där definierar jag svaghet som en tillfällig situation som vi alla kan hamna i någon gång i vårt liv, inte som en oföränderlig egenskap kopplad till vissa grupper av människor. Social ingenjörskonst har den motsatta uppfattningen. Jag menar att alla människor kan utvecklas och odla sina dygder. Socialingenjörerna tror det inte. På samma sätt som en person som plötsligt blivit rullstolsburen kan utveckla allt större självständighet och rörelsefrihet kan en utvecklingsstörd person genom att delta i de naturliga gemenskaperna utvecklas och klara av nya uppgifter. Visst kan det vara uppgifter som vi andra betraktar som lätta, men - liksom i så många andra sammanhang - är det fullständigt fel att anlägga ett kollektivt samhällsperspektiv på det som händer. Bara enskilda personer utför handlingar och dessa bör bedömas utifrån den enskilde personens perspektiv. Det är ju häri verklig respekt för människan ligger. Det visade redan Aristoteles.

Ändå väljer principprogrammet att lägga samhällsperspektiv på en rad sociala frågor istället för att resonera om hur uppgifter kan lösas genom det personliga ansvaret och de naturliga gemenskapernas ansvar. Programmet vänder subsidiaritetsprincipen till sin motsats. Ansvaret är statens. Staten kan sedan "ge möjlighet", "ta hänsyn till", "främja" eller "uppmuntra" andra aktörer "vid sidan av", men först om de visat sig klara av det.

Formuleringarna antyder att kristdemokraterna inte riktigt tror att människan är förnuftig, att hon kan ta sitt moraliska ansvar och i frivilliga gemenskaper lösa viktiga samhällsuppgifter. Svensk politik har under så lång tid sammanblandat stat och samhälle att många reflexmässigt utgår från att allt startar med staten. Sedan kommer människorna, företagen, föreningarna. Men så är det inte. Det finns ingen annan än den enskilde människan som kan känna glädje, sorg, tillfredsställelse, missnöje och lycka. Hon borde vara utgångspunkten, men programmet väljer att se samhället från statens axlar.

Men staten är ingen levande organism, den har ingen moral, inget förnuft. Staten handlar inte av sig själv, utan genom att olika befattningshavare agerar. Staten är inte godare eller ondare än de människor som råkar sitta på dess befogenheter. När misstag begås i statlig maktutövning leder det till katastrof, när enskilda gör misstag blir konsekvenserna begränsade. Just därför är resonemanget om människans ofullkomlighet så central. Men tyvärr drar inte programmet några slutsatser av ofullkomlighetstanken i välfärdsfrågorna. Då framstår staten som ofelbar, medan människorna är ofullkomliga.

Anhöriga nämns exempelvis enbart så som ombud för patienter gentemot offentliga myndigheter. Moralisk agent är bara myndigheter. Inte någonstans nämns de anhörigas och gemenskapernas ansvar för äldre och sjuka. Även med 100-procentigt skattetryck skulle resurserna inte räcka, om vi tror att varje samtal, promenad och samvaro med gamla måste ske mot betalning i lön. Det är skamligt att inget parti vågar säga som det är: anhöriga och civilsamhället har ansvar för att ta vara på och uppskatta de äldres närvaro. Det kan inte överlåtas på kommunal äldreomsorg, som blivit dagens ättestupa.

I samband med barn vågar programmet knappt nämna ord som normer och uppfostran, utan talar hellre om "god kontakt" mellan barn och föräldrar. Efter sommarens gängkrig i Göteborg sades i intervjuer med de inblandade att "vi har egna normer som vi lever efter". Normer uppstår i alla samhällen. Frågan är vem som sätter dem. Vuxenvärldens abdikation på det här området är oförsvarligt.

Den bristande logiken i programmet kan nog ses som ett arv av socialdemokratins hegemoni över svensk politik i ett halvsekel. Programmet har börjat luckra upp denna dominans genom att på ett filosofiskt plan utmana vänstern om vilka värden som bör prägla samhället. Och det är här utmaningen måste starta. Inget politiskt alternativ kan segra utan en stark värdekompass. Men för seger krävs också att man vågar dra slutsatser av sina värderingar, inte minst när de kolliderar med rådande doktriner i praktisk politik.

Kristdemokraterna har med sitt principprogram kommit längre än andra när det gäller att så frön till en ny politisk epok efter socialdemokratins värdenihilistiska nyttoetik. Hoppas dessa frön får slå rot och börjar växa.

DICK ERIXON