Egoistiskt högkostnadsskydd

Samtidigt som statens kostnader för mediciner ökar kraftigt råder folkstorm mot att högkostnadsskyddet den 1 juli försämras från 1 300 kr till 1 800 kr. Skälet till att kostnaderna brakar iväg är att allt fler preparat, som potensmedlet viagra och bantningsmedlet xenical, rabatteras genom högkostnadsskyddet. Somliga vill kasta in ännu fler förmåner i högkostnadsskyddet, som exempelvis glasögon och tandvård.

Men är inte det bra? Sjuka, impotenta, överviktiga m fl bör väl få hjälp? Faktum är att de flesta som kommer i åtnjutande av högkostnadsskyddet inte tillhör de mest sjuka. Det är därför det blir folkstorm - de är så många som drar nytta av systemet. Vem av alla dem som protesterar mot att få betala knappt 50 kr mer i månaden för olika preparat, ägnar en tanke åt de gamla som ibland inte får hjälp att komma upp ur sängen på dagarna? Vem av alla dem som utnyttjar förmånen bryr sig om skolans försämrade kvalitet?

Det är naturligtvis rationellt att medelsvensson, som betalar högst skatt i världen, vill ha någonting tillbaka. Och det är inte konstigt att politiker vill värva väljare genom att lova ut förmåner som kommer så många människor som möjligt till del. Men moraliskt är det förkastligt. När staten blir en mjölkko för att upprätthålla standarden för vanligt folk, istället för att skydda människor mest grundläggande rättigheter, har vi hamnat snett.

Det som retar mig mest är att folkstormar som denna använder de allvarligt sjuka som alibi för att själva få tillbaka så mycket som möjligt av skatten. Högkostnadsskyddet är ett exempel på hur ett statligt system som motiveras med solidaritet egentligen resulterar i ren och skär egoism.

Förklaringen till att det blivit så här är att staten är för stor. Att rikta krav till det offentliga har blivit den enklaste vägen att förbättra sin standard. Höjd lön försvinner i skatt. Bidrag ger betydligt mer pengar över i handen. Men lösningen är inte att höja bidragen utan att begränsa. Då kan staten göra sina uppgifter med hög kvalitet, istället för att lägga sig i allt mer och sköta det allt sämre.

I boken Svaghetens moral (Timbro) försöker jag visa hur vi kan uppnå solidaritet genom att återskapa medborgarnas frihet och det personliga ansvaret. Staten kan inte fortsätta att ta ansvaret ifrån vanligt folk. Förr hade vi något som kallades arbetsmoral, att vi som medborgare satte heder i att försörja oss själva och i folkrörelser personligen ställa upp för samhällsgemenskapen. Det är en skam att arbetsmoralen nu ersatts av en svaghetens moral där allt fler medborgare likt gökungar bara kräver mer bidrag utan att bry sig om att de puttar ut de som verkligen behöver stöd.

Ett starkt samhälle kan bara uppnås när människor arbetar och försörjer sig och de sina. I ett sådant samhälle kan medborgare respektera varandra och ställa upp på gemenskapen. Ett fritt samhälle med personligt ansvar blir ett samhälle där solidaritet blir naturligt. Detta i kontrast till en stor välfärdsstat där medborgarna slåss med varandra om vem som ska få lägga beslag på skattkistans innehåll.

Dick Erixon