Finanstidningen 9 januari 2002

Garderobens skyltfönster

Smaka på den här formuleringen: "Det som är omöjligt före ett val kan bli väldigt möjligt efter ett val."

Den säger allt om svensk politik av i dag.

Meningen yppades i ekots lördagsintervju av vänsterpartiets ekonomiske talesman Lars Bäckström, en dåldis i skuggan av Gudrun men likväl en central maktspelare om statens budget.

Bäckström verkar vara en sympatiskt person men han företräder ett system som har allvarliga problem med respekten för folket. I intervjun tvingas han ständigt slingra sig för att försöka minska klyftan mellan vad vänsterpartiet lovar i sina program och den politik man ställer sig bakom i parlamentet.

I programmen talas det högtidligt om att minska kapitalets makt. Bäckström menar att vänsterpartiet gjort det genom att bidra till att stabilisera statens finanser, hålla räntor och inflation nere och få fler i arbete. Det är mycket goda och insiktsfulla politiska ambitioner, men vad de har att göra med att krossa kapitalets makt är svårt att se. Snarare är det åtgärder som gynnar den kapitalistiska ekonomin.

På frågor om minskade sociala klyftor svarar Bäckström att den viktigaste omfördelningen är att få fler i arbete. Inte heller det framstår som särskilt socialistiskt. Vilken borgerlig politiker eller liberal ekonom som helst skulle säga exakt samma sak. Mest förvånande är att Lars Bäckström dessutom tillägger: "det viktigaste är att vi får mer att dela på". Vad är det annat än oreserverat stöd för ekonomisk tillväxt? En fråga där vänsterpartiet förr ställt sig på den antikommersiella och gröna linjen som ser tillväxt som något förhatligt.

Programtexternas radikala krav på skärpt progressivitet i skatteskalorna som skulle ta av de rika deras onödiga förmögenheter förvandlas också det till något beskedligt eller till och med förnuftigt i Bäckströms mun. "Ökad progressivitet kan också innebära att man lättar skattebördan för dem som tjänar lite och minska avdragsmöjligheten för dem som tjänar mycket." Här talar alltså en företrädare för det tidigare kommunistpartiet om sänkt skattetryck, åtminstone på inkomster. Det är inte varje dag.

Det skulle kunna betraktas som ett framsteg att ett tidigare kommunistparti inte längre står för dogmatiska krav på att revolutionera samhället och störta det i kaos. Men på den centrala frågan om varför partiet mer agerar bromskloss än slåss på barrikaderna för att krossa det kapitalistiska samhället, svarar Bäckström att "vi har 12 procent med oss". Han vill inte önsketänka.

Och det är just det. Politiker som säger det de säger bara för att de måste säga det de säger, samtidigt som de innerst inne hyser sympati för en helt annan politisk dagordning, är farliga. De är inställda på att göra det som är möjligt, snarare än det som är rätt. När chansen plötsligt infinner sig kommer de att göra det de egentligen vill. Vad som sagts till folket före ett val väger då lätt.