Finanstidningen 5 januari 2002
Det vore lätt att håna och driva med Jan Emanuel Robinson
och hans ambition att genom personval nå riksdagen. Vad har en sådan såpatönt i
rikspolitiken att göra? När han säger sig vilja värva röster på att han är
"en vanlig snubbe" är det svårt att hålla sig för skratt.
Men hans kandidatur och inte minst
den uppmärksamhet den får, säger någonting om svensk politik av idag. Den är så
blodfattig på både strider om tidlösa värderingar och stridbara personligheter
att en Jan-Emanuel som inte "gått den långa vägen" genom
partiorganisationen kanske skulle våga ta sitt uppdrag på allvar.
Riksdagsledamöterna ska ju vara folkvalda, men är i allt de gör partistyrda.
Jan-Emanuel har ju goda erfarenheter av att hantera intriger och småaktigheter.
Därvidlag är skillnaden mellan en söderhavsö och Helgeandsholmen inte så stora.
Han kanske skulle våga stå på egna ben i om blev vald.
Tolv kandidater som annars inte
skulle ha blivit invalda kunde efter förra valet ta plats i riksdagen tack vare
personröster. Men de har på inget sätt utmärkt sig de senaste tre åren. De tolv
identifierar sig lika starkt med partierna som alla andra och tycks inte förstå
att kapitalisera den auktoritet deras folkliga stöd givit dem. Framför allt
verkar de inte heller ha några andra ambitioner än övriga riksdagsledamöter. Så
fort de nått sitt mål, har de snabbt iklätt sig den roll som förväntas av en
lojal partiarbetare: den nyttige idiotens. Man kan ju hoppas att en Jan-Emanuel
inte nöjer sig med det.
DICK ERIXON