Finanstidningen 5 december 2001.

Fel lön beror inte på kön

"Politiskt styrda monopol är verkliga kvinnofällor"

Kan det vara sant?! Trots ny och tuffare jämställdhetslag är lönerna fortfarande olika i arbetslivet. I ännu en larmstudie, denna gång från Medlingsinstitutet, ventileras lönenivåer för kvinnor och män. Men inte bara det. Genom att anlägga ett könsperspektiv övergår man från att se medarbetarna och deras individuella förmåga till att se statiska och anonyma kollektiv. Frågor om erfarenheter och kunskap blir meningslösa. Likaså de individuella möjligheterna att på arbetsmarknaden byta arbetsgivare, höja lönen och nå nya utvecklingsmöjligheter. Allt det blir sekundärt. Bara det man har mellan benen räknas.

Den övertro på lagstiftning som skiner igenom i alla dessa studier är häpnadsväckande. Vem tror på allvar att en lag som i huvudsak oinsatta riksdagsledamöter röstar igenom och som lägger sig i relationen mellan arbetsgivare och anställd på golvet, skulle få någon effekt på verkligheten? Lönen avgörs av en stor mängd faktorer. Det handlar naturligtvis om vad den enskilde medarbetaren tillför arbetsplatsen. Och i lika hög grad spelar det roll vad detta arbete är värt på marknaden. Arbetstagarens lön måste ju finansieras. Så länge inte riksdag och domstolar står för löneutbetalningarna har de ingen möjlighet att göra den kalkylen. Då bör de också hålla tassarna borta.

Mot det kan invändas att studierna handlar om olikheter i kön och lön för samma jobb. Visst, men skälet för statlig inblandning spelar ingen roll. Ingrepp är ingrepp. Och lönesättning som dras i domstol innebär att lokala villkor nonchaleras. Det går inte bryta ut och bedöma enbart en faktor. Dessutom är det inte här den verkliga förklaringen till löneskillnader finns att söka.

Viktigaste förklaringen är avsaknaden av en öppen arbetsmarknad för yrken där kvinnor dominerar. Den som på allvar vill skapa jämlika villkor i löner mellan könen bör i första hand bekymra sig om att göra något åt de monopol som kommuner och landsting i praktiken har i den sociala sektorn. Till och med jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström tvingas konstatera att "när kvinnors och mäns löner jämförs, är det de stora löneskillnaderna mellan olika sektorer som slår igenom". Jobb i offentlig sektor är betydligt lägre betalda än inom näringslivet.

Politiskt styrda monopol är verkliga kvinnofällor. De flesta som är ute på arbetsmarknaden vet att det är vid byte av jobb och arbetsgivare som de märkbara lönehöjningarna är möjliga. Kvinnor har ofta inga alternativa arbetsgivare att söka sig till. Dessutom är arbetsgivarna i dessa gigantiska organisationer, politikerna, de som är minst lyhörda för de anställdas villkor. Inte sällan blockeras privata alternativ inom vård, skola och omsorg med motivet att det skapar konkurrens om arbetskraften. Med andra ord: de som hårdast motsätter sig mer jämställda löner är politiker som tillhör samma partier som i riksdagen gärna skryter med hur goda feminister de är.