"Megafon" i Finanstidningen 4 december 2001.

När gamla blir Svarte Petter

Vi blir allt äldre, heter det. Knappast en nyhet för någon. Men det är också sant för befolkningen som helhet. Andelen äldre blir sstörre. I ett väl fungerande samhälle skulle det bara ses som något gott. Människor är friskare och lever längre. Förr var medellivslängden lägre än pensionsåldern. Nu är det inte ovanligt att en fjärdedel av livet upplevs efter pensionsdagen. Och det är friska år som läggs till livet, som någon klämkäckt sa härförleden på Skandias konferens om framtidens äldreomsorg.

Men Sverige är inget väl fungerande samhälle. Stigande livslängden ses i samhällsdebatten som ett problem. Inte nog med att äldre är utelämnade till ett offentligt monopol där liggsår och svält inte är uteslutet. De berövas också rätten att flytta och bo var de vill. I praktiken vägrar kommuner att släppa in äldre, eftersom kommunen dit flytten ska gå får ta över kostnaderna för omsorgen. De äldre blir något slags Svarte Petter. Helt utelämnade till hänsynslösa offentliga system.

Men några förändringar är inte i sikte. Bengt Westerberg menade på konferensen att det är för sent för 40-talisterna att börja betala försäkring för att täcka sin egen kommande äldreomsorg. Underförstått: yngre generationer får pröjsa. Generationen som mer än någon annan talat om solidaritet, är den för vilken solidaritet är liktydigt med att andra ska betala. Westerberg och andra 40-talister bör fundera över innebörden av begreppet "som man bäddar får man ligga".

DICK ERIXON