Försvenskning kan vara försämring  Integration! Så lyder det officiella Sveriges kungsord när nya svenskars villkor kommer på tal. Men vad betyder det?         .

För inte så länge sedan visades i rapporten Ethnic Enclaves and the Economic Success of Immigrants (ifau.se) att flyktingar som lämnar kommunen där de blivit placerade, för att istället söka upp invandrartäta bostadsområden, har lyckats bättre på arbetsmarknaden och fått högre löner. Ökad segregation har alltså lett till bättre ekonomiska villkor. Särskilt för de lågutbildade. Förklaringen är enkel. Närhet till individer från samma ursprungsland eller andra invandrare ökar möjligheten att skapa värdefulla nätverk som motverkar isolering och utanförskap.

"Till skillnad från vad man kan få intryck av i den allmänna debatten är det inte säkert att det är negativt att flytta till samma ställe som andra invandrare", summerade Per-Anders Edin, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet, när rapporten presenterades.

Ännu mer fundersam om vad svensk integrationspolitiken egentligen syftar till blir den som tar del av ekonomhistorikern Mauricio Rojas kartläggning av amerikanska studier över invandrarföretagandets uppkomster i rapporten Gemenskap och företagande (cvv.nu). Han finner att skillnaderna mellan olika svarta gruppers företagsamhet är stor. Få afroamerikaner startar företag. Det brukar förklaras med att slaveri och systematisk diskriminering skapat djupa mindervärdighetskänslor. Men det håller inte. Västindierna som emigrerade till USA i början av 1900-talet hade också levt under slaveriets förtryck. Men de visade snabbt en anmärkningsvärd benägenhet att starta och driva företag, också i branscher som gjorde att de konkurrerade med vita affärsmän. Några decennier senare låg familjeinkomsterna för västindiernas ättlingar i paritet med det amerikanska genomsnittet.

En intressant förklaring är att västindierna, om än förslavade, inte förlorade sina band av gemenskap inom gruppen. Villkoren var så hårda att nya slavar kontinuerligt hämtades från Afrika, vilket gjorde att de kulturella impulserna förstärktes. I USA däremot var slavarna utspridda, de arbetade ofta på små plantage och levde därmed nära de vita. Vid amerikanska inbördeskrigets utbrott levde inga slavar med minnen från Afrika. De kulturella rötterna och gemenskapen afrikaner emellan var sönderslagen. De hade bara en vit kultur att förhålla sig till. Västindierna behöll sina kulturella särdrag och höll samman gemenskapen. Därmed hade man också styrkan att starta företag när man utvandrade till USA.

En parallell som är svår att låta bli, är att de svenska utropen om integration mer liknar det amerikanska mönstret än det västindiska. Minoriteten ska överge sitt kulturarv och sina speciella former av gemenskaper för att bli som vita svenskar, där familjebanden - med statens aktiva hjälp - har slitit sönder för att istället skapa starkt beroende av staten. Folkhemmet manar med iskallt tvång, i form av obligatoriska socialförsäkringar och skyhöga arbetsgivaravgifter, fram enhet och likriktning. Främmande kulturer där man hjälper varandra med lån och arbete till löner under avtalsnivåerna, stämplas som svartarbete och skattefusk. Bakom den socialpolitiska välviljan döljer sig förakt för olikheter. Integration framstår som ett fint ord för en ambition att underkuva. Som om syftet är att skapa en svensk variant på Onkel Tom.

Dick Erixon