Finanstidningen 2 mars 2001.

Flykten från framtiden

Nostalgi förvrider inte bara gårdagen, den krymper också perspektiven i samtiden

Stämningen här i landet är något besynnerlig i dessa dagar. 28 februari har övergått från att vara en årsdag för privatspanare med bisarra mordkonspirationer till en nationell högtidsdag för hejdlös nostalgi. Inget fel med historiska tillbakablickar. Men när de sker med en omisskännlig längtan tillbaka till 1970-talet är det inte helt oproblematiskt.

Det mesta har blivit bättre under den tid som gått sedan dess, inte minst våra möjligheter att bota sjukdomar, åtgärder för att förhindra miljöföroreningar och de fattiga folkens möjligheter att skapa sig bättre tillvaro. Hälsan, miljön och utvecklingen i tredje världen är i dag på nivåer som få skulle förutspått för 30 år sedan. Men det har inte skett enligt de då rådande politiska doktrinerna. Förbättringarna har inte kommit till genom storslagna politiska planer. Och då är det som om framstegen inte räknas.

Det som då var ont - frihandel, kundmakt och avreglering - visade sig ge de goda resultaten. Därför kidnappas Olof Palme av dem som inget hellre vill än återvända till 1970-talet. Av dem som inte orkar ta till sig mänsklighetens framsteg och de förändrade villkor som följer i dess spår.

På något sätt verkar längtan till den tid som flytt nå högre legitimitet när den knyts till en historisk person. Det rosa skimret känns mer verkligt. I suggestiv musik mixar Latin Kings in citat av Olof Palme. Han får där framföra vackra budskap som när de framförs av politiker i dag aldrig blir återgivna i media av den enkla anledningen att de förpassas till kategorin plattityder. Bara nostalgin får orden att lyfta.

I detta stämningsläge blir all kritik mot Olof Palmes politik att betrakta som orättvisa personangrepp. Det blir fritt fram att försköna hjälten och ge honom en betydelse som få i hans samtid skulle känna igen. På flera håll låter det som om Palme dominerade scenen ensam. I Olle Svennings version (Aftonbladet 28/2) var det Palme som såg faror i en ödestro på vad socialismen skulle kunna uträtta. Så var det nog inte. Den folkliga skepsis som växte sig allt starkare mot den storskalighet och centralism som statsmakterna drev på, fångades snarare av oppositionen. Olof Palme hade svårt att hantera de djupt rotade värden om den enskilde medborgarens rätt att slippa få sitt liv i minsta detalj planlagt av staten, som exempelvis Thorbjörn Fälldin gav uttryck för. Och som resulterade i det första regeringsskiftet på över 40 år.

Att Palmenostalgin lider brist på perspektiv är i och för sig inget märkligt. Men nostalgin förvrider inte bara bilden av gårdagen, den krymper också perspektiven i samtiden. När gamla slagord och paroller plockas fram, knutna till konflikter och villkor som fanns för 30 år sedan, finns skäl att oroas. En sådan flykt från framtiden kan ingen vara betjänt av.