Snällismen skadar Saknas konsekvenser gror onskan Bakom snällismens fasad av godhet döljer sig en liknöjdhet som river sönder grundläggande normer.

Det låter som en dålig gangsterfilm. En miljö där allt går ut på att skaffa snabba pengar, status och ställning. Och det genom att begå rån, stjäla och slå folk på käften. Dessutom hota omgivningen och sedan skryta om det. Ju fler övergrepp, desto mer respekt. Någon oro för att åka fast finns inte. Risken är minimal. Skulle det ske blir det ändå bara ett fånigt förhör hos polis och socialtjänst som inte resulterar i något annat än en händelse som efteråt ger bränsle för ännu mer skrävlande: om vilket förakt man visar ordningsmakten.

Men så fungerar det inte bara i filmens värld, det är också vardagen för dagens ungdomsgeneration, om man får tro Dagens Nyheters serie "på gränsen till brott". Artiklarna vågar ta upp politiskt inkorrekta uppgifter om att ungdomar med invandrarbakgrund är överrepresenterade bland våldsverkarna och att "svenne" är ett lika fördomsfullt och rasistiskt epitet som "svartskalle" för dem som blir påhoppade just av det skälet att de inte ser ut att vara invandrare.

ÄNDÅ FINNS DÄR en omisskännlig ton av traditionellt gny om hur fasansfull dagens ungdom är. Fokusering sker på fel sak. Att oja sig över att könsord används som svordomar är lika patetiskt som när präster, på den tid då kyrkan var en auktoritet, upprördes över att unga åkallade djävlar och fan själv.

Värre än det eviga behovet att uppröra och provocera vuxenvärlden är tecknen på en högre grad av våld och kränkningar som maktmedel mot jämnåriga. Att "bli av med" mobiltelefonen ett antal gånger sägs vara normalt. Inget att göra någonting åt. De som rånar har säkert inte råd att köpa och det ses som en förklaring till brotten. Med det får saken bero. Dessutom ger det mer besvär och obehag att upprätthålla rätten till sin egendom än vad den är värd.

Men om allt fler viker undan för övergrepp är utvecklingen självklar: de kommer att bli fler och allt grövre. Den som vant sig vid att lämna ifrån sig mobilen får vänja sig vid att bli av med plånbok, klocka och så småningom stiga ur bilen för någon som råkar vilja ha den. Någonstans går ändå gränsen för vad som kan tolereras. Ju längre den nonchalans och feghet som döljer sig bakom snällismens bortförklaringar får gå, desto svårare blir det att sätta stopp. Snällismen skyler över allvaret i övergreppen och ger katastrofalt fel besked till dem som ägnar sig åt sådana. För varje nytt brott blir ett hederligt liv allt mer avlägset.

BAKOM SNÄLLISMENS FASAD av godhet döljer sig en liknöjdhet som river sönder de mest grundläggande normer. Snällismen får ondskan att gro. Botemedlet stavas kon-se-kvens-er. Bara om individer redan från unga år får lära sig att brottsliga handlingar innebär konsekvenser i form av skarpa tillrättavisningar, bestraffningar i form av att städa upp efter sin egen vandalisering, skadestånd till dem man kränkt och ytterst frihetsberövanden kan ett destruktivt beteende hejdas. I tid. Med snabba ingripanden och omedelbara konsekvenser blir ofoget inte längre något att skryta över. Bara att skämmas för.

Men till innebörden av ordet konsekvenser tycks vi ha väldigt svårt att förhålla oss. Bortförklaringarna är oräkneliga till varför konsekvenser lika gärna kan få utebli. Föräldrar orkar inte. Lärare vågar inte. Polisen får inte. Socialen förstår inte. Vi andra har inte tid.

SKULDEN KAN OCKSÅ läggas på någon annan, på politiken och "besparingarna". Som om pengar skulle kunna ersätta uppmärksamheten från en vuxenvärld som övergivit sina unga. Att ett så absurt argument inte bara tas på allvar utan dessutom används som ett mantra i debatten visar hur illa det är ställt. Inte med ungdomen. Men med den vuxenvärld som har ansvar för att samhällslivet inte spårar ur och blir som en dålig gangsterfilm.

Dick Erixon