Aftonbladets empati är en genomskinlig täckmantel  De nya hänsynslösa makthavarna är avslöjade. Det är godhetens apostlar som tycker att de får bete sig hur som helst, och blir skitförbannade när andra inte tycker det.

Inför hundratusentals läsare har vanliga familjer framställts som vulgärt rika och hänsynslösa. Journalistförbundets tidning Journalisten avslöjade nyligen hur Aftonbladets reportage har skett under falsk förespegling, att intervjuoffer blivit felciterade och att förhållanden återgivits på ett delvis lögnaktigt sätt. En resa till en förälder beskrivs som lyxsemester, en soffa från Ikea utmålas som exklusiv, muggar i rostfritt stål blir silverkoppar. Och så vidare.

I SIN IVER ATT AVSLÖJA det nya klassamhället lyckas Aftonbladet bättre än de själva förstår. Under en täckmantel av empati och jämlikhet har tidningen själv blivit ett lysande exempel på hur dagens hänsynslösa makthavare ser ut. Det är inte brukspatroner och kapitalister som trampar ner, för dem, obetydliga medborgare - och sanningen - för att nå sina syften. Det gör istället de som uppträder som handelsresande i godhet.

Riktigt komiskt blir det när godhetens apostlar på Aftonbladet konfronteras med felaktigheterna. Då är godheten som bortblåst. Först viftas anklagelserna bort. Man förnekar bestämt. Vägrar kommentera. Sedan går chefredaktören Anders Gerdin in och tycker det är småaktigt att någon vill ifrågasätta en artikelserie som fått så "otroligt mycket uppmärksamhet". En vecka senare kommer en snyftig ursäkt: "vi är uppriktigt ledsna". Men naturligtvis utan att erkänna att man gjort övertramp.

Så beter sig riktigt råbarkade och prestigefulla makthavare. De vill inte förstå att de utnyttjat människor. Vaddå? Vi hade ju ett gott syfte. Vi ville så väl. Och titta på all uppskattning vi fått! Hyckleriet har som så ofta annars att göra med hur man ser på jämlikhetsmålet.

Eftersom Aftonbladet anser sig stå på folkets sida och har en politisk agenda som säger sig vilja jämna ut skillnaderna i samhället, ser tidningen inte att det man gör i godhetens namn ingenting annat är än att förtrycka och förnedra. När jämlikhet görs till ett övergripande politiskt mål, istället för att vara en del i den moral som bör omsluta varje individs handlande, slutar det alltid i att människor kränks. De goda anser sig ha rätt att göra lite vad som helst. Det goda målet ger alibi för att göra det onda.

I DEN ANDRA kvällstidningen (som det hette förr) beklagar Per Svensson att den politiskt korrekta godheten har blivit inkorrekt. Att, som här, kritisera Aftonbladets goda ambition om att spegla klyftorna för att den visar sig bygga på bluff och båg, passar säkert in i den nya kyliga cynism som Svensson förfasar sig över. Ge godheten en chans, uppmanar han.

Visst är det märkligt att en krönikör som Svensson inte ser vad striden handlar om. Godhet står inte mot ondska. Solidaritet och moral står inte mot förnedring och "amoralism". Striden står mellan goda handlingar i vardagslivet och en falsk, påklistrad och genom medierna uppblåst och tompratande godhet som inte tjänar något annat syfte än självgodheten.

ALLT FÄRRE MEDBORGARE går på lögnen om att bara överheten, i form av stat och politik, är god och därigenom kan ta sig moralisk rätt att diktera och styra de ondskefulla individerna. Den politiskt korrekta godheten är bara ett verktyg för att hålla folket på mattan. När den avslöjas för vad den är, kan vi börja se hur det faktiskt förhåller sig. Ett gott samhälle byggs av individer som tar eget ansvar och känner omtanke om sina medmänniskor. Varje dag. I det tysta. Utan vare sig politiska eller mediala åthävor.

Dick Erixon