Hårda straff - och försoning

Den officiella retoriken är gullig och fin. Men i praktiken rinner de straff som inte döms ut över i utfrysning efter att brottet borde vara sonat.

"Jag gillar att göra affärer och har lätt att komma överens med människor, nu precis som när jag var kriminell. Jag ska nog klara mig, även om jag är hederlig och drogfri."

Så sa Peter när Lena Liljeroths bok Frivillighetens kraft (cvv.nu) presenterades strax före jul. I dag arbetar Peter i föreningen Kris, Kriminellas revansch i samhället. Hans inställning är värd respekt. Han sjunker inte ner i den bekväma offerrollen, utan är redo att ta ansvar. Han verkar förstå att övergången från en kriminell livsstil till ett svenssonliv med alla dess plikter och skyldigheter inte är enkel.

Men hur är det med oss andra? Är vi beredda att ge honom en ny chans?

DEN SOM LYSSNAR på samhällsdebatten kan inte tro något annat. Det ärpolitiskt korrekt att tala för lindrigare straff. Nye justitieministerns första utspel handlade just om att korta livstidsstraffen. I socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning Tvärdrag utropar ledaren att "det är brotten som ska bekämpas, inte brottslingen". Så gulligt. Så fint.

Men det finns en mörk, allt svartare, baksida på den naivitet som präglar den kriminalpolitiska debatten. Nästan som en reaktion mot det mjuka officiella tonläget verkar partier och politiker sakna spärrar när det gäller att ta hämnd på brottslingarna med andra, mera långsinta metoder. I oktober beslöt riksdagen med kraftig majoritet (s, v, mp, c, fp, kd) att lämplighetsprövning skall göras på dem som söker anställning i skola och förskola, vilket innebär att man konrollerar om de sökande dömts för brott. Detta för att stoppa pedofiler, hette det. Bara moderaterna gick på Rikspolisstyrelsens och Brottsförebyggande rådets linje: registerkontrollen uppnår inte syftet. Däremot kränks individens integritet.

Det här är bara senaste exemplet på en ny utveckling som i praktiken leder till yrkesförbud för tidigare dömda. Skulle Peter kunna öppna en liten restaurang i Sverige? Nej. Enligt riktlinjerna för serveringstillstånd kontrolleras den sökande gentemot polisens belastningsregister. Där finns dömda personer registrerade i tio år efter avtjänat straff. Resultat: finns du i registret får du knappast serveringstillstånd. Men om Peter skulle vilja köra en liten budbil i egen firma, då? Nej. För att få yrkestrafiktillstånd krävs att man inte finns registrerad i polisens register.

ALLT FLER ARBETSGIVARE BÖRJAR följa riksdagens repressiva hållning och kräva att få veta om den sökande blivit dömd för något. När en kommun nyligen sökte en hälsoskyddsinspektör krävde man körkort och "att du visar utdrag ur polisens belastningsregister".

Att i tio år efter det att ett straff är verkställt tvingas visa upp gamla domar till tänkta arbetsgivare är inget annat än att hindra tidigare kåkfarare från att kunna komma tillbaka till ett hederligt liv. Det är ett slags modern variant av skampåle där man fjättrar människor som begått brott. Man fortsätter att straffa dem, även om de enligt rättsstatens principer har sonat för sina brott.

Den politiska snällismen visar sig än en gång vara grym. Den ger sken av att vara humanistisk, men står för effektiv utfrysning genom att strypa de dömdas chanser att nå ett ansvarsfullt leverne. Bakom de sliskigt vänliga orden döljer sig en kylig skoningslöshet. Människor som hamnat fel blir inte hjälpta av vackra ord och klappar på huvudet, utan av en rättsstat med tydliga regler om vad som är rätt och fel. Och att fel straffar sig. Rejält. Men när straffet är avtjänat, när den som begått brott har sonat för sina misstag och är en fri människa måste samhället visa försonande drag. Om straffet varit tillräckligt hårt urholkas inte respekten för lagen när den som kliver ut genom fängelseportarna för möjlighet att starta ett nytt liv.

INGEN ÄR BETJÄNT AV DAGENS flummiga och kvasiradikala kriminalpolitik. Allra minst Peter och andra före detta kriminella.

Dick Erixon