Vi människor är friare än någonsin. Olika överheter i form av kungar, präster, disponenter och inte minst politiker har under lång tid efterträtt varandra. Nu händer något annat. Den nationella politiken som haft sin glansperiod på 1900-talet är på väg att förlora sin makt. Det märkliga är att makten nu hamnar i allas och ingens händer. Den stannar inte hos någon ny, liten och lätt identifierbar maktelit. En ny sorts ordning växer fram.

När Mauricio Rojas presenterade sin skrift Den postnationella maktens gåta och det globala protokollet (Timbro) jämförde han dagens situation med gamla tiders handelstraditioner. Handeln mellan olika imperier med skiftande kulturer och maktutövning har alltid varit omfattande. För att handeln skall fungera har dessa imperier frivilligt antagit gemensamma spelregler för köp och försäljning. Den som brutit mot ömsesidiga avtal, beslagtagit gods och dödat handelsmän, har förlorat möjligheten till fortsatt handel. Handeln har upphört, eftersom ingen har kunnat tvinga handelsmän som rör sig mellan olika världsdelar att resa till platser de inte vill färdas. Bara de imperier som respekterar vissa globala spelregler har kunnat ta del av handelns värdefulla utbyte av varor och tjänster.

Rojas rider spärr mot alla domedagsprofetior som rädslan för globaliseringen föder genom att peka på den ordning som den märkliga makt skapar, vilken han med lån från Madonna kallar "the power of good-bye". Äldre tiders handel levde efter denna ordning och nu växer ett slags världsförfattning fram baserad på samarbetets och frihetens fördelar. Och vars främsta sanktionsmekanism är att från samarbetet utesluta dem som bryter mot eller inte accepterar de gemensamma reglerna. Priset för att uppträda som en tyrann är uteslutning från de globala nätverken. Ett pris som blir så högt att få kommer att vara beredda att betala det. Denna makt att avbryta någon från samarbete är raka motsatsen till den gamla makten, som var makten att tvinga andra till ett visst samarbete.

I samma takt som globaliseringen av ekonomi och kommunikationer får genomslag i samhällsutvecklingen är den nationella makten i upplösning. Och med den välfärdsstat och politik så som vi känner dem. Få kan på allvar bestrida att riksdagens talarstol förlorat sin position som maktens centrum i lika hög grad som kyrkans predikstol. Istället för att försöka återta makten genom nya superstater eller federationer har politiken en uppgift att beskriva den nya tidens ordning där maktstrukturerna inte längre är hierarkiska och sammanhängande inom ramen för en nationalstat. Makten är spridd och ogripbar. I steget in i friheten känner sig den tidigare ofrie paradoxalt nog ännu mer maktlös. Vad ska vi göra med all vår frihet?