Finanstidningen 18 januari 2000.
Raka rör till väljarna
Det folkliga engagemanget kring presidentvalet i Finland är stort. Jämfört med riksdagsvalen. Människor är uppenbart mer intresserade av att diskutera för- och nackdelar med enskilda personer som vill representera folket än att diskutera partiprogram. Personer, till och med om de är politiker, är mer spännande än partier.
Många kommentatorer är förvånade över väljarnas intresse för ett presidentval som inte betyder så mycket för landets politiska maktutövning. Inflytandet över dagspolitiken har flyttat till riksdagen. Fler har därmed fått inflytande och större svängrum har givits åt partiernas korridormygel.
Också i svensk politik hyllas den märkliga demokratisynen "ju fler kockar desto bättre soppa". Demokrati mäts i kvantitativa mått. Det är antalet förtroendevalda som indikerar graden av demokrati.
Ur väljarperspektiv ter sig saken annorlunda. Allmänna val blir meningsfulla för medborgarna först när de kan urskilja vad valet handlar om. De svenska partivalen har blivit allt mer obegripliga eftersom partierna sällan ger raka besked. En naturlig förklaring är att partivalen är kollektiva - ur flera aspekter. Väljarna ska bestämma sig för ett av sex, sju alltmer utslätade åsiktspaket, med tillhörande stall av okända kandidater. Därtill presenterar partierna budskap som är formulerade så många som möjligt inte ska behöva ta avstånd ifrån dem. Resultatet blir urvattnade meningslösheter som alla och ingen kan stå för.
Partiföreträdare, från kommunfullmäktige till partiledare, är bundna till händer och fötter. Talet i pluralis - "vi i x-partiet tycker" - är direkt dödande för en vettig dialog mellan väljare och valda. Det ger, helt korrekt, intrycket av att politikern mässar för väljaren. En sådan föråldrad attityd fungerar bara i auktoritära samhällen.
Glöden i den finländska presidentvalskampanjen visar att demokrati i modern tappning kräver att det blir tydligt vem - inte bara vad - det är man kan rösta på. Först då uppstår den direktkontakt med kandidaterna som gör valen spännande för medborgarna. Politiska budskap kan bara bli levande om de framförs med personlig touch. De måste bottna i den person som framför dem för att de alls ska bli trovärdiga.
Partierna värjer sig mot det personliga. De hyllar tanken på anonyma massrörelser - ibland till den grad att massrörelser beskrivs som synonymt med demokrati. Men sanningen är snarare den motsatta: demokratins vitalitet hänger på att vi kan ta oss från det grått opersonliga. Först då kan kompetens, ansvar och engagemang bli drivande inom politiken.
Presidentval är inte aktuellt för Sverige, men det finns all anledning att lära av det finkändska folkets engagemang. Partival har blivit instrument för maktens distans till folket. Personval är svaret för de som vill värna ett levande folkstyre.