Kulturgärning bara att bokföra

En rimlig kulturpolitisk åtgärd diskuteras allt hetare - sänkt bokmoms. När kultur och politik förenas brukar det annars mest bli en beddrövligt tunn soppa.

Svenska förläggarföreningen visar i en ny rapport att Sverige har världens högsta bokmoms. Föreningen vill sänka den från 25 till 6 procent. Motivet är självklart: boken är en av kulturlivets viktigaste uttrycksformer. Inte minst för ett litet språk som det svenska.

Ibland ventileras framtidsprognoser som menar att IT kommer att slå ut den gamla, tid- och resurskrävande boktryckarkonsten. Men på samma sätt som tv:n och videon inte konkurrerat ut biograffilmen, utan tvärtom verkar i symbios med den, kommer de nya medierna förmodligen att injicera ny vitalitet i boken. Print on demand är bara en ny metod som gör böcker mer tillgängliga.

Boken som kontrast till den snabba och därför ofta slarviga och kortlivade elektroniska kommunikationen blir allt tydligare. Och därmed mer eftertraktad. Boken står för eftertanke, lugn och kvalitet oavsett om det rör skönlitteratur, samhällsdebatt eller vetenskap. Boken som kulturbärare är handgriplig och omistlig.

Sänkt bokmoms framstår som en klok statlig åtgärd för att stimulera kulturutbudet i landet. Allt fler tycks sluta upp kring förslaget.

Men inte kulturminister Marita Ulvskog. Självklart avvisar hon argument om skattesänkningar till europeisk nivå. Vi har högre skatt än andra länder på nästan allt, så varför inte också på böcker? Hon får därtill stöd i en ny fantasilös utredning från Kulturrådet. En momssänkning är, som alla skattesänkningar, en dålig affär för staten.

Statskassan tappar 900 miljoner kronor om bokmomsen sänks till 6 procent. Mycket pengar, kan tyckas. Men den som tar en titt i statsbudgeten finner att kulturdepartementet i år sätter sprätt på 7,5 miljarder kronor. Det vill säga på allt möjligt som låter vackert, men som ofta saknar relevans för fler än dem som är direkt inblandade i att producera aktiviteterna.

Varför inte vara lite kulturradikal? Spara in nödvändiga 900 miljoner kronor inom departementets ramar. Låt det frigjorda utrymmet i statsbudgeten för en gång skull slussas tillbaka till medborgarna. Denna gång till de medborgare som köper böcker. Det är vad en reducerad bokmoms innebär. Ibland kan bokföring vara uppriktigt konstruktiv, inte bara kreativ.

Visst kommer protesterna att bli högljudda från de som förlorar sina privilegier. Men kritiken väger lätt i jämförelse med de vinster kulturen kan skörda på ökat folkligt bokintresse. Resurserna flyttar från de som kan söka statsbidrag till författare som har något att berätta.

En sådan politik skulle stimulera kultur av kvalitet. Och på samma gång sänka skattetrycket. Snacka om kulturgärning.