Krönika i FinansVision 10 juni 2002

Politiken borde lära av fotbollen

Ingenstans i Sverige fungerar integration så bra som inom fotbollen. Här är det inget märkligt att unga talanger från betongförorter snabbt kan göra karriär. Fotbollen ger chanser som det övriga samhället förnekar dem som startar från början och med få kontakter.

Varför? Fotbollens grundläggande värdering är meritokrati. Det är enbart kompetens som räknas. Ingenting annat. Penningstinna föräldrar, icke-svenska namn, liksom politiska integrationsregler, är helt oväsentliga. Allt fokus ligger på individens förmåga att hantera bollen, lära sig spela för laget och vilja att utvecklas i tuff träning. Den duktige får beröm. Bara det!

Dessutom öppnar sig stora möjligheter för den som visar framfötterna: högre divisioner, större klubbar och i vissa fall internationell karriär.

De duktiga går med självklarhet före mindre talangfulla. Jämlikhet är inte att behandlas likadant, utan att behandlas efter förmåga – inom ramen för den aktuella verksamheten, alltså fotboll. Individuella styrkor och svagheter diskuteras öppet, i stället för att döljas och förnekas.

Varje jämförelse med svenska politiska mantra blir absurd. Underkastad arbetsmarknadens lagar skulle startelvan bestå av de fotbollsspelare som varit med längst i klubben. Tränare skulle mer än att utveckla lagspelet tvingas söka en balans i laguppställningen som inte kan anklagas för att vara diskriminerande. Hur spelet blir är en andrahandsfråga, det viktiga är att uppfylla lagarna. Därför skulle det också anses som ojämlikt att spela i divisioner som har olika status. Varför spela i division 6 om alla kan få vara med i Allsvenskan? Alla är ju lika mycket värda!

Här finns förmodligen en förklaring till varför fotbollsintresset växer och publiken på matcherna ökar. I arbetslivet har både medarbetare och företagare förslavats i bojor av allt fler regler. Jantelagen är stenhård. Fotbollen blir en stunds befrielse. Ett vattenhål för den sunda mänskliga tävlingsinstinkten som alltmer anses förkastlig. Plötsligt blir det tillåtet att heja på vinnare som vinner därför att de förtjänat det. På ett grovhugget och folkligt vis, främmande för varje politisk församling, får man genom fotbollen tala om verkliga prestationer och beundra dem som överträffar vardagliga förväntningar. Här får äkta glädje fira triumfer.

Framgångar för några få sprider ljus över hundratusentals. Allt medan arbetsmarknadspolitiken godtyckligt försöker planera och fördela efter allt annat än kompetens.

Och viktigast: när det är individuella meriter som gäller, har personer med sämre utgångsläge faktiskt avsevärt bättre möjligheter att lyckas än om de tvingas underkasta sig politiska regelverk vars syfte är att hjälpa, men i stället stjälper.

Politik och arbetsmarknad har mycket att lära av fotbollen. Släpp skaparkraften fri. Sluta reglera. Sluta kvotera. Belöna framgång. Hylla dem som lyckas.

Då skulle vi snart kunna se Zlatan-framgångar på samhällets alla områden. Inte bara inom fotbollen.

DICK ERIXON