”Dagsnotering” i FinansVision 24 maj 2002

Opinionsbildningen brutaliseras

Villaägarnas bad om ursäkt. Demonstationen mot fastighetsskatten slutade i att s-riksdagsmannen Arne Kjörnsberg blev attackerad och bespottad. Ursäkten var befogad. Men samtidigt kan man undra varför krav på ursäkt inte riktas mot andra, som nätverket Reclaim the Street när de går bärsärkagång på Söder eller nu senast på Kungsgatan. Inte heller tycks Ung Vänster och Ali Esbati behöva be om ursäkt för att de symboliskt hängde Kristina Axén-Ohlin under första maj, med skylten ”borgarsvin” på bröstet.

Visst, kravet på ursäkt kan verka meningslöst gentemot sådana aktivister. Men det förmedlar ett viktigt moraliskt budskap: att man anser dessa aktivister som jämlikar och därför avkräver dem samma ansvar som alla andra.

Krav på ursäkt skulle visa att de tas på allvar.

Men medierna gör oftast det motsatta, man ser genom fingrarna när aktivister trappar upp våldsinslaget i opinionsbildningen. Ja, det är värre än så.

Medierna tar aktivisternas parti och kritiserar polisen. Reflexmässigt ställer man sig på den sida man uppfattar är den svagare, även om det innebär att försvara våldsverkare. Det är en relativism som undergräver demokratin och stärker totalitära attityder. Våld och vandalism legitimeras samtidigt som polisens auktoritet att upprätthålla ordningen undergrävs.

Resultatet blir att opinionsbildningen brutaliseras. När man inte är överens är det inte längre argument som utväxlas i respektfull debatt. I stället anses politisk oenighet vara motiv nog för att skrika, vandalisera och symboliskt avrätta motståndarna.

Senaste halvåret har ”motdemonstranter” försökt sabotera och blockera andras ordnade demonstrationer vid flera tillfällen. Respekt för yttrandefrihet ersätts med aggressiva aktioner vars underliggande värdering är att med odemokratiska medel tysta dem man inte gillar. Om polisen inte visat vem som upprätthåller ordningen under en pro-israelisk manifestation nyligen, hade Stockholm förmodligen drabbats av gatukravaller där människor fått stryk för sina åsikters skull.

Om medierna inte ändrar strategi och tar kraftfullt avstånd från anarkistisk våldsromantik, kommer våldet att trappas upp. Tårtattacker kan också här ersättas av överfall med dödlig utgång. När en pensionär blir rasande och slår en riksdagsman med sina kryckor därför att denne inte håller med om sänkt fastighetsskatt, är det inte bara en sorglig bagatell. Det är ett tecken i tiden.

Är det inte dags att kräva ursäkter av fler än Villaägarnas Riksförbund?

Dick Erixon