”Dagsnotering” i FinansVision 8 maj

Persson blåser medierna

För att förstå Göran Perssons medvind i opinionen räcker det inte att studera samhällsdebatten så som den ser ut på ytan. Statsministerns förvandling från buffel till leende mysfarbror är bara utanpåverk. Sminket. Medierna och oppositionen har fastnat i det visuella perspektivet av Perssons strategi – symboliserad i dansen med kossan Doris. Också det en beräknad och planenlig reaktion till Perssons fördel.

Bakom den uppenbara poängen, att som ansvarig politiker stå i centrum utan att behöva tala politik, finna andra viktiga fördelar. Medierna har genom att ömsom visa illa dold förtjusning, ömsom förlöjliga Perssons kampanjaktiviteter förminskat tyngden i granskningen av regeringen. Man talar om det uppenbara. Få söker efter det makten döljer. Samtidigt har de politiska motståndarna gått i fällan och genom sin kritik av mys-Persson ännu hårdare profilerat sig själva som småaktiga och avundsjuka. Som förlorare.

Det är lätt att misstänka den like ökände som briljante valstrategen Dick Morris för att ligga bakom. Göran Persson följer noga Morris lärdomar, nu publicerade i boken ”Power Plays”.

I USA är det inte lika lätt. Den politiska journalistiken är där professionell nog att se igenom kampanjtricken. Analysen hade handlat om varför statsministern dansar med Doris, inte om huruvida dansen var kul eller löjlig. Man hade frågat sig varför Ingela Thalén inte står på Telefonplan och skriker ”Bojkotta Ericsson!”, så som hon gjorde i Norrköping för några år sedan, trots att Ericsson nu varslar tusentals. Den som läst Morris förstår varför: Persson härmar Ronald Reagans strategi, att bara se till det ljusa, vara patriotisk och optimistisk. Så blir man immun mot vardagens futiliteter. Särskilt om man inte avslöjas.

Det är också uppenbart att de borgerliga följer Barry Goldwater, presidentkandidaten som gjorde brakförlust 1964. Han var grinig, grälsjuk och alltid negativ. Det paradoxala är att Reagan var Goldwater’s arvtagare. Deras värderingar var snarlika. Det visar, menar Morris, att sakpolitik inte räcker långt. Man måste ha en smart strategi för att vinna. Göran Persson har lärt sig. Till skillnad från de borgerliga.

Politiker granskas inte för hårt, så som statsvetaren Mikael Giljam hävdar. Däremot granskas de på fel sätt. Framför allt regeringsmakten. Det är en fara för demokratin när mediebevakningen är så lättledd att den spelar makten i händerna istället för att granska den. Uppgiften blir inte mindre central när oppositionen är oduglig.

Dick Erixon