Så ska jag peta Olof Johansson

Det blir allt fler som i samhällsdebatten vågar tänka nytt och släppa gamla invanda tankemönster. Ramarna för vad som "får" diskuteras vidgas. Nu senast gav Företagarna och TCO ut boken Platt skatt, där författarna presenterar en vision om en kraftigt förändrad syn på skatterna och föreslår en marginalskatt på 30-procentsnivån och ett grundavdrag på 40 000 kr.

Det är inte så länge sedan sjuksköterske- och läkarfackliga företrädare talade för ökad mångfald i vården på det offentligas bekostnad. Detta i syfte att uppnå större dynamik och förnyelsekraft i sjukvården - för patienternas och vårdpersonalens bästa.

Detta öppnare samhällsklimat är avgörande för att vi i Sverige skall kunna möta 2000-talets nya villkor. Men det finns ett undantag. På den partipolitiska arenan har klockorna stannat.

Där definieras nytänkande och förnyelse fortfarande som något fult. I partipolitiken lever vänsterretoriken kvar och är anmärkningsvärt seglivad. De debatter, analyser och verklighetsbilder som presenteras i Sveriges riksdag är så föråldrade att ingen vanlig människa orkar bry sig. Den samhällssyn som dominerar ligger 25-30 år efter i tiden. Riksdagen och den partipolitik som där bedrivs har blivit ett museum för det tidiga 1970-talets radikalism.

Att det är så framgår av att regering och riksdagsledamöter varje år lägger tusentals förslag om hur staten på snart sagt varje av livets områden måste gå in och styra, reglera och peka finger. De lever i en värld där regleringar, förbud och påbud är något gott, när dessa i själva verket oftast är något som bara krånglar till livet för vanligt folk. Nya regler och bestämmelser väller fram ur riksdagen även om man ibland talar vackert om att minska krångel och byråkrati.

Partipolitikens museala status i samhällsfrågor framgår också av dess fokus på fördelningspolitik och motsvarande nonchalans för hur välstånd skapas. I dessa dagar är det främsta mantrat "nya pengar" till skola, vård och omsorg. Problemet är bara att det egentligen handlar om lånade pengar. Även om statsbudgeten ser ut att vara i balans betyder inte det att den svenska statsskulden på över 1400 miljarder har gått upp i rök.

Pengarna är inte heller "nya" ur en annan viktig principiell utgångspunkt: eftersom det handlar om skattepengar är det någon som arbetat ihop resurserna och sedan fått lämna ifrån sig dem till Göran Persson, som sedan kallar slantarna "nya". Dagens politik handlar bara om att omfördela. Men att flytta runt resurser i samhället gör samhället lika mycket rikare som när en person flyttar sin plånbok från ena fickan till den andra.

En viktig förklaring till partipolitikens åderförkalkning är att det inte funnits ett starkt regeringsalternativ till socialdemokratin. Även om de borgerliga partierna bildat regeringar har de samarbetat mer för att de känt sig tvungna - folket har ju givit dem valsegern - än för att de på allvar velat samsas om en gemensam borgerlig politik för landet. Partipolitisk profilering inom det egna partiet har varit viktigare än regeringens samlade styrka. Den strikta partipolitiska profileringen är alltså ett hot mot en stark regering, oavsett vilket block som vinner.

Det är i det här perspektivet vi ska se nyheten med personrösten i höstens val. Den kommer att på ett avgörande sätt förändra fokus i politiken: de enskilda riksdagsledamöterna och regeringen kommer att stärka sin ställning på partiernas bekostnad. Riksdagsledamöterna gör det på den auktoritet som följer av att deras roll som folkvalda, inte partivalda, blir betydligt tydligare. Då svängrummet för enskilda ledamöter ökar, suddas de knivskarpa gränserna mellan partierna ut. Det gynnar regeringen, som får ett vidare spelrum eftersom partierna inte längre kan hantera sina ledamöter som ett kollektivt röstboskap på den maktpolitiska spelplanen.

En ännu viktigare principiell förändring som personvalet medför är att medborgarnas makt ökar. Hittills har partierna styrts uppifrån. Med personrösten skjuts denna hierarki i sank. Helt plötsligt betyder väljarna något i valet av personer som företräder partierna. Väljarna kommer nu att kunna sparka och lyfta in kandidater efter eget gottfinnande. Exempelvis kan partiledarna inte längre med automatik räkna med att få en riksdagsplats.

För egen del kandiderar jag därför att jag vill ge väljarna en möjlighet att vrida centerpartiet till att bli tydligt borgerligt. Genom att kryssa för en utmanare som mig på valsedeln kan väljarna markera att de vill ha en annan inriktning på partiets politik än den nuvarande. Och därmed stärka det borgerliga regeringsalternativet.

Om jag lyckas ta centerpartiets riksdagsplats i Stockholm från Olof Johansson har väljarna inte bara fått en frispråkig person i riksdagen, utan också givit ett klart besked till centerpartiet i regeringsfrågan. Hindren för att lyckas med detta är inte alls oöverkomliga. Med 1200 kryss kommer jag över spärren som upphäver placeringarna på centervalsedeln. I det läget räcker det med ett kryss mer än Olof Johansson för att ta riksdagsplatsen före honom.

Visst har det varit bra att Olof Johansson kunnat bidra till att räntorna sänkts och att statens budget är i balans. Men det är en alldeles för låg ambitionsnivå. I stället för bagatellartade justeringar på marginalen måste vi inse att svensk politik har gått vilse och att vi bör söka våra idé- och värderingsmässiga rötter för att lägga grunden till genomgripande principiella förändringar. Fram till sextiotalets slut var det självklart för centerpartiet att den som gör ett gott jobb ska belönas och få behålla lönen för mödan av sitt arbete. Då ansågs värnandet av äganderätten och medborgarnas frihet att verka utan statligt förmynderi vara bondförnuft, inte nyliberalism.

Det var främmande att lyfta fram den late och oföretagsamme som någon sorts huvudperson som samhället skulle tycka synd om och ge bidrag, lika höga som nettolönen för den flitige. I stället förkunnade partiet den moral som sa att "man ska inte ligga samhället till last". Att leva på bidrag ansågs, med rätta, som nedvärderande och kränkande.

Arbetare och bönder byggde sin värdighet och respekt i samhället på att göra ett gott jobb, inte på att försöka roffa åt sig sådant man inte hade arbetat ihop. Den här samhällssynen bar fram de mindre bemedlade till den unikt jämlika ställning mellan individer som vi har i Sverige av idag. Denna form av jämlikhet, att inte se ned på människor beroende på deras bakgrund, är en av de största tillgångarna i det svenska kulturarvet. Det var duglighet och arbetarmoral som störtade överheten och gjorde hela folket rikare, inte klasskamp.

Tiden är inne att lyfta fram dessa värden och dra de politiska konsekvenserna av dem. Det måste åter bli lönsamt att jobba och slita. Lönen för arbetet skall stanna hos den som tjänat ihop den. Det skrämmande stora bidragsberoendet måste avvecklas. Inte för att straffa dem som lever på bidrag, utan därför att de pengar som går till bidrag inte tillhör bidragstagarna utan dem som arbetat ihop dem. Politiken har ingen oinskränkt rätt att ta av det arbetande folket deras lön.

Om det blir lönsamt att testa idéer och vara en djärv entreprenör uppstår snart nya företag som kan sätta fler människor i arbete. Kanske inte med särskilt hög lön, till en början. Men bara den förändringen att människor försörjer sig på arbete istället för på bidrag är oerhört central. Det stärker självkänslan och människor märker att det lönar sig att anstränga sig. Det är på denna mentala attityd som välstånd kan byggas.

Centerpartiet har länge värnat vanligt folks möjlighet att arbeta och sträva framåt, att skapa ett gott hem och ett klimat där det är självklart att personligen ställa upp för andra. Dessa värden har nuvarande partiledning misshandlat. Partiet saknar förtroende i breda folklager eftersom den politiska strategin är obegriplig. Att inte deklarera vilken regering man önskar efter höstens val är direkt hånfullt mot väljarna.

Var står Olof Johansson i dessa frågor? Vill han ha en borgerlig regering eller inte? Väljarna har rätt till besked. Därför utmanar jag här och nu Olof Johansson på en debatt om Sveriges framtid och centerpartiets roll. Det ger honom en chans att skingra dimmorna.

För den som ser en borgerlig regering som ett huvudmål i höstens val är det inte ointressant vilka personer som företräder centerpartiet i riksdagen.

Dick Erixon