Centern gör historiskt misstag

Den svenska välfärdsstaten är i behov av genomgripande förändringar. Staten har blivit för stor och medborgarnas eget ansvar för litet. Vid sidan av stat och marknad har det civila samhället, lokalsamhället, under lång tid trängts undan. Medborgarskapet har urholkats. I var och varannan nyhetssändning signalerar människor att de inte längre förstår varför just de ska ta eget ansvar.

Det är därför nödvändigt att skapa balans mellan samhällets tre hörnpelare: stat, marknad och lokalsamhälle. Ett betydande ansvar måste flyttas från staten till medborgarnas sociala nätverk. För oss som centerpartister är denna färdriktning självklar.

Det är därför med stor förvåning vi tar del av Andreas Carlgrens utspel (DN Debatt 11/4) där han förordar att centern ska forma en långsiktig "samarbetspakt" med socialdemokratin. Detta är en felaktig slutsats ur två aspekter. För det första går utspelet stick i stäv med den kloka ambition om nationell samling för att lösa den kris statsapparaten befinner sig i. Genom att enbart göra upp med socialdemokratin förstörs förutsättningarna för en sådan samling. Att bjuda in andra när allt redan är uppgjort kan knappast anses som allvarligt menat.

För det andra blir den självklara följdfrågan, när ambitionen om nationell samling lagts åt sidan, vilken den politisk-ideologiska färdriktningen på tvåpartisamarbetet ska bli. Om vi förstår Andreas Carlgren rät tror han att centern ska kunna styra socialdemokratin in på centerns väg till en annan välfärd. En välfärd som lyfter fram det civila samhället vid sidan av staten och marknaden. Visst finns tecken på sådan insikt hos socialdemokratin. Exempelvis finns inom SSU en diskussion om medborgarnas egenmakt. Men är denna insikt stark och över huvud taget representativ inom arbetarrörelsen?

Andreas Carlgren och partiledningen riskerar att göra ett historiskt misstag genom att låta centern bli stödparti åt en socialdemokrati som domineras av djup övertygelse, förankrad i lång Myrdalsk tradition, om statens överlägsenhet i förmågan att ställa allt till rätta.

Socialdemokratins ledarskikt har insett statens kris och behov av åtgärder. Men det är stor skillnad på att genomföra förändringar under galgen och att göra dem av ideologisk övertygelse. Så snart det finns en chans att undgå förändringar kommer socialdemokratin att sätta stopp.

I grund och botten kommer socialdemokratin aldrig att ge upp den starka staten. En stat som är oförenlig med till exempel den av centerstämman fastlagda inriktningen mot grundtrygghet. I dessa avseenden representerar partierna diametralt motsatta ståndpunkter som bottnar i frågan om centralism eller decentralism.

För socialdemokratin handlar krisbekämpningen ytterst om att rädda sin politik. En politik vars stolta historia består av kommunsammanslagningar, flyttlasspolitik, statlig expansion på medborgarnas och småföretagandets bekostnad. Ska centern bli det verktyg som tillfälligt ger den illusionen ny livskraft?

Det är naivt att tro att centern genom en samarbetspakt skulle kunna omvända socialdemokraterna till ett nytänkande där medborgarna återfår frihet och ansvar utan statligt överinseende.

Tyvärr bekräftar Carlgren dessa farhågor genom att i artikeln inte på någon punkt i sak kunna precisera vilka åtgärder förnyelsepakten ska vidta.

Carlgren levererar gammal unken retorik om marknaden som boven i välfärdsdramat. Denna lögn blir inte sann för att den ständigt upprepas. Lika lite som kronofogden trakasserar en familj som sköter sin ekonomi, lika lite terroriserar marknaden en stat vars ekonomi är i balans.

Det är demokratins och politikens eget fel att man är i händerna på den febriga marknaden. Vi har genom politiska beslut låtit oss leva långt över våra tillgångar och nu börjar konsekvenserna göra sig gällande. Marknaden är i det avseendet bara budbärare och att straffa budbärare brukar sällan lösa problemen.

Statens ekonomi måste bringas i balans. För att i en demokrati med kraft kunna vrida utvecklingen rätt behövs en bred samling i Sverige av samma art som under andra världskriget. Fördelen med en nationell samling är inte bara att den har stark uppslutning på båda sidor om blockgränsen, utan också att dess innebörd är att all ideologi läggs åt sidan. Denna ofta bortglömda innebörd är avgörande för att man hos hela folket ska kunna ingjuta förtroende för tuffa åtgärder.

En tvåpartipakt kan aldrig uppnå motsvarande tillit, utan kommer alltid att ifrågasättas för dess ideologiska motiv. Med en tvåpartipakt fortsätter det politiska käbblet. I den situationen riskerar centern att fastna i sällskap med en bakåtsträvande, visionslös socialdemokrati som varken förstår nuet eller framtiden.

Vi uppmanar centerns partiledning att tänka om. Uppgörelsen med regeringen var sakligt sett bra, om vi bortser från matmomssänkningen. I det nu uppkomna läget bör centern kräva politisk breddning. Genom att slopa momssänkningen och förslaget till riktat anställningsstöd (Ras) skapas en seriöst menad öppning för moderaterna och folkpartiet att delta.

På det sättet tar partiledningen chansen att bevisa att centern menar allvar med en bred nationell samling. Om denna samling inte är möjlig att uppnå måste centern verka för förnyelse i opposition på sin egen idémässiga grund och i nästa val söka ökat stöd för den politiken. Centerns roll är inte att bli en socialdemokratisk knähund.

Jeanette Forss, ordförande Centerns Högskoleförbund

Björn Mellstrand, vice ordförande Centerns Ungdomsförbund

Jan Andersson, vice ordförande Centerns Ungdomsförbund

Gustav Andersson, vice ordförande Centerns Högskoleförbund

Dick Erixon, redaktör för tidskriften ExAnte