Ledarkolumn av Niklas Ekdal i Dagens Nyheter 11 mars 2001.

De vita lögnerna om svensk sjukvård

"En tysk fabrikör gissade år 1900 att den maximala framtida världsmarknaden för bilar skulle bli 70 000. Ekvationen verkade enkel. Att köra ett motorfordon krävde teknisk utbildning; eftersom det bara fanns 70 000 ingenjörer i världen kunde det aldrig bli tal om fler personbilar än så.

Tysken underskattade tre faktorer: den kompetens som går att sprida till breda befolkningslager, den kunskap som går att bygga in i en bil och den service som skulle kunna uppstå kring bilismen.

… Det finns ett område där filosofin fortfarande liknar den tyske prognosmakaren … sjukvården.

Inför landstinget är vi alla hjälplösa patienter. Svensken har en endimensionell relation till sitt anvisade lasarett, som passiv mottagare i de isolerade situationer då hon eller han är sjuk. Ett planekonomiskt system producerar en förutbestämd kaka av vård. Kostnaderna skenar utan motsvarande förbättring av servicen. Personalen är ofta missnöjd och behandlas som mindre vetande trots att 60 procent är högskoleutbildade, den högsta andelen i någon svensk bransch.

I en ny bok Vårdens chans av Bert Levin och Richard Normann (Ekerlids förlag), listas de krafter som är på väg att spränga detta gammalmodiga system:

Levin och Normann skissar en idealmodell … Målet är att kombinera solidarisk riskutjämning med ökad makt för medborgarna … Mot bakgrund av vårt nuvarande betongsystem ter det sig kanske som teoretiska fantasier …

Om man tänker bort landsting och kommuner och den konstlade uppdelningen dem emellan öppnar sig nya möjligheter. Sverige har inte råd att stanna i en rigid planekonomi på detta dynamiska område. Om vi inte reformerar systemet i grunden får vi ofelbart kostnadskriser, utbrända sjuksköterskor och en tudelning i privat lyxvård för de rika och ändlösa operationsköer för alla andra.

I Region Skåne har det borgerliga styret brottats med problemet i ett par år. Patienterna har fått en vårdgaranti och större valfrihet. Men personalen är fortfarande frustrerad över bristande resurser och motstridiga politiska signaler.

Som den förre landstingspolitikern Dick Erixon konstaterar i studien Vårdens skilda världar: Industrisamhällets storskalighet och kollektivism har dominerat i decennier. De politiker som försöker förändra vården får också klä skott för det förflutna.

Det blir som i Ryssland; chockterapin får skulden för kommunismen.

När WHO rankade hälsosystemen i världens länder förra året kom Sverige på en futtig 23:e plats. Det enda som hindrar oss från att klättra är de vita lögnerna om den offentliga sektorns förträfflighet."