Johan Andersson Sundeen recenserar RIKSTINGSTALEN i Borås Tidning 5 maj 1996.

Med rötterna i svensk mylla

"I en liten festskrift tillkommen med anledning av den gamle statsministerns 70-årsdag härförleden, ger sig en av den unga - och icke sällan arga - centerns män, Dick Erixon, i kast med att utmejsla idépolitikern Thorbjörn Fälldin ... Med hjälp av Erixons korfattade och i regel väl avvägda guidning, får läsaren promenera fram genom olika delar av den Fälldinska terrängen. Och det formar sig till en i många stycken spännande och tankeväckande vandring.

Det som framför allt fångar uppmärksamheten är den klarsynta civilisationskritik som Fälldin visade prov på. Med engagemang pekade han på den oberoende storstadsmänniskans illusoriska trygghet: De unga familjerna har hamnat isolerade i en storstadsförort utan den naturliga kontakten med anförvanter och vänner som ingår i det naturliga livsmönstret i ett samhälle. En tillfällig ekonomisk belägenhet får svåra ekonomiska och sociala konsekvenser.

Just den vardagliga tryggheten gav Fälldin, på ett för den materialistiska svenska politiken ovanligt sätt, sin röst åt i rikstingstalen. Han framhöll att man genom storskalighet, exempelvis i form av miljonprogrammen och stora skolkomplex, byggt in sociala problem i samhällskroppen …

Dick Erixon ger i sin framställning över huvud taget stort utrymme åt vad han vill se som Fälldins förordande av ett starkt civilt samhälle med levande mänskliga gemenskaper. Kanske är det på detta område som den tidigare centerledarens budskap idag har sitt största värde. Det finns i de av honom hållna talen en medvetenhet om livets kvalitativa, icke mätbara, sidor som man förgäves söker efter hos dagens politiska etablissemang …

Dick Erixon har genom sitt val av citat lyckats ge en intresseväckande och delvis annorlunda bild av Fälldin. Mig tycks det dock som om Erixon försöker efterhandsrationalisera fram en fast och principiell ideologisk linje, när Fälldin nog snarare gav uttryck för värden som kom honom till del med bröstmjölken …

Vad läsaren saknar är en närmare diskussion om varför Fälldin förde fram just det av Erixon återgivna värdebudskapet. Tyvärr berör författaren enbart detta kort i sitt slutord, där han pekar på centerns ursprung i en tradition av självägande bönder som i gemenskap med sina grannar byggde en meningsfull tillvaro … Det är väl knappast som kritiker av industrisamhällets baksidor som den förre statsministern kommer att gå till historien, men nog hade han i detta avseende både ett och annat att säga som väl förtjänas att såväl ihågkommas som upprepas."