"Rättframma tongånger - ingen skrivbordsprodukt"

"Dick Erixon är konsult och har en bakgrund i centerpartiet. Då en person med sådan 'etikett' fastklistrad vid sig utkommer med en bok med namnet Svaghetens moral (Timbro), i vilken han avser att angripa svensk välfärdspolitik, då skulle man kunna förvänta sig ännu ett i en lång rad av närmast identiska politiska utfall mot densamma. Men så förhåller det sig inte.

Erixon har även erfarenhet av att som i en social distriktsnämnd tvångsomhänderta barn och missbrukare samt av att i socialförsäkringsnämnd ge eller neka personer sjukbidrag och förtidspension. Svaghetens moral är i den meningen ingen skrivbordsprodukt. Det är slutsatser dragna från direkta erfarenheter av en bister verklighet.

Den teknokratiska ansatsen lyser därför med sin frånvaro. Ambitionen är i stället att visa hur människors moral och självuppfattning undergrävs av den svenska välfärdsideologin. Denna ideologi som, enligt Erixon, bygger på en människosyn som i grunden är kränkande och i förlängningen skapar de problem den gör anspråk på att lösa.

Exempelvis skapar välfärdsstaten så kallade svaga grupper. Den moderna välfärdens logik har gjort det förmånligt att stämpla sig själv som svag. Man blir alltid ursäktad om man inte tar ansvar för sig själv och kan dessutom räkna med att bli omhändertagen och inhösta sympati och medkännande ...

Utstämplingen av människor och grupper som svaga är egetligen ett exempel på ett slags välviljans förakt, menar Erixon. Är det inte just i svåra stunder vi växer som människor? Och finner tillfredsställelse i detta enkla faktum, att vi förmår handskas med våra umbäranden i stället för att kräva omhändertagande?

Här rör Erixon vid något centralt. Att ha växt är att vara vuxen. Men nu för tiden är vuxenheten inte eftersträvansvärt. Tvärtom, är ungdomlighet högsta kulturella norm. Fart och fläkt och snabba ryck skall det vara. Karaktärsprövande självbegränsning och ansvarstagande är inte på modet. Den ofta pinsamma uppskattning som 40-talister visar inför tonårskulturens uttrycksformer är en av flera speglingar av hur mognadsmedvetandet har eroderat i Sverige. Den ohämmade kravinstinkten gentemot välfärdsstaten är en annan ...

Men de riktiga olycksbarnen då? De som verkligen hamnat på en slags samhällelig 'botten', är inte de i alla fall betjänta av välfärdssystemen? Nej, svarar Erixon. Välfärdsstaten gör det bara svårare för dem att ta sig ur ett självdestruktivt leverne. Han skriver:

'Tycker jag inte synd om dem? Nej. Ingen är betjänt av att man tycker synd om 'dom'. Jag skulle helre vilja rikta uppmaningen: ta dig samman, människa! Och jag blir förbannad av att se att hela vårt socialpolitiska komplex aldrig har ställt krav, utan systematiskt låtit människor förnedras och bli kollin under andras ansvar. Visst behöver missbrukare stöd och hjälp. Och det stödet heter: krav. Krav på att ta sig samman. Krav på att ta ansvar. Krav på att ta makten över sitt eget liv. Krav på att för sig själv visa att man visst är en människa värd lika mycket som andra. Att tycka synd om är bara att stjälpa. Att tycka synd om är att förnedra. Att ställa krav är att bry sig om.'

Sådana rättframma tongångar hörs inte särskilt ofta från svenska politiker. Ändå framför Erixon ståndpunkter som sannolikt delas av de flesta vanliga medborgare. Det är bara i den offentliga debatten som sådant är uppseendeväckande."